Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

STATERNAS INRE STRIDER. 195

under det sjuåriga krig, hvilket kostade det hälften af sin befolkning, underlät nu icke att kasta en här om 150,000 man in på turkiskt område och låta den ställa sig hotande framför sjelfva Konstantinopel. Det går en tanke eller profetia i arf från den ena ryska czaren till den andra, från generation till generation, från århundrade till århundrade, den, att Stambul (Konstantinoj)el) en gång skall falla för ryska vajjen och blifva moskovitiskt. Nikolaus den förste var så säker härpå att han vid ett visst tillfälle yttrade det man lika gerna kunde hämma vattenfallets lopp som att hämma den ryska svallvågens gång öfver Turkiets hufvudstad. Nå, Turkiet låg nu (1829) som ett hjelplöst lam under den ryska björnens ram som skulle lätt hafva kunnat förverkliga den der gamla förutsägelsen, om det icke varit för de afundsjuka vestmakterna, som i elfte stunden inskredo med förklaringen att "den europeiska maktjemvigten" icke tillät Ryssland att gå längre. I den derpå följande fredsuppgörelsen fick sultanen afträda ett större område och betala en kontant penningesumma som för tillfället gjorde hans skattkammare tom. Tio år senare hade Ryssland på hemliga sätt lyckats att uppegga syrierna till revolution emot Turkiet. I denna resning deltog hela Egypten, hvilken turkiska vasallstat nu vardt så godt som sjelfständig. Hur det sedan — och isynnerhet år 1877 — gick med "den sjuke manneii" ses i föregående kapitel.