Sida 12
1. Tillståndet före revolutionen
12 ETT HUNDRA AR.
också beklädda med utomordentlig makt och myndighet öfver de lägre. De tillbringade sina lif i lättja och fåfänga. Ingenting var derför naturligare än att de voro både kroppsligt och andligt förslöade. En då lef vande engelsk författare, som besökte Frankrike, säger, att "deras blotta utseende gjorde en menniska trött och ledsen."
Såsom exempel på huru vanlig folkrätt då för tiden aktades i Frankrike må anföras, att den sportlystna adeln hade stora hjordar af villebråd, såsom hjortar och vildsvin, ströfvande löst öfver jordbrukarnes egor, der de nedtrampade och på annat sätt förstörde den växande grödan utan att någon vågade fördrifva dem, emedan detta innebar dryga böter och fängelsestraff. Vidare var det dessa små jordbrukare vid strängt straff förbjudet att mala sin säd vid någon annan än grefvens eller baronens qvarn, eller att pressa sina drufvor vid någon annan vinpress än hans. När "hennes nåd" var sjuk ålåg det traktens bondgummor att stå vakt utanför hennes slott och hålla grodorna i de närbelägna träsken tysta, så att de icke oroade den sängliggande. Hurudant i det hela den franska landtmannens tillstånd var för blott ett hundra år sedan, d. v. s. vid tiden för den stora revolutionens utbrott, framgår klarast af den beskrifning, som lemnas af författaren Smollet, hvilken säger: "Utan boskap att förse jorden med gödsel, utan hästar att förrätta arbetet med, utan annat än usla små kyffen att bo uti och eländiga paltor att kläda sig med, var den franske bondens läge ytterst beklagligt och stod i intet afseende öfver det tionde århundradets."
Annorlunda såg det ut omkring adelsmännens slott och i närheten af storstäderna. Huru fint, huru praktfullt! utropade främlingen, som färdades fram å de jemna och vårdade landsvägarne och bevittnade de om rikedom talande byggnadsverken. Hvilket våld, hvilken skam, hvilken förnedring! utropar man nu, då man vet, att denna försköning för öf verklassens räkning hade verkställts af landtbefolkningen genom tvångsarbete, som ofta var så strängt, att många sjönko derunder och dogo såsom utpinade djur.
En djerf person vid namn Damiens hade en gång vid betraktandet af detta elände fattat beslutet att taga Iifvet af
Källa: Internet Archive ·