Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

FRANSKA REVOLUTIONEN. 2^

Massmordet började med de schweizare, som utgjort det kungliga gardet. Af dessa funnos här 150. Den ene efter den andre tvangs att passera tröskeln och ut på stenläggningen, der de i ordning föllo som slagtkreatur för sabelhuggen, som haglade öfver dem. Liken staplades, upp i högar på gården och affördes sedan i kärror till stadens utkanter.

På aftonen, när det började mörkna, upplystes gården af facklor, medan bödlarne, sittande med fötterna i blod, intogo förfriskningar för att kunna fortsätta arbetet hela natten.

När ingen mer fanns att mörda i detta fängelse, begåfvo de sig till ett annat och derpå till ett tredje och så vidare, tills dess att nio särskilda fängelser hade hemsökts och nio insjöar af blod bildats.

En af dessa Septemberaftnar gick Robespierre i sällskap med sin vän Saint-Just hem till dennes rum. När den senare kom in, kastade han kläderna på en stol och beredde sig att gå till sängs.

"Hvad betyder detta, hvad ämnar du göra?" sporde Robespierre förvånad.

"Gå och lägga mig, naturligtvis," var svaret.

'"Hvad, sofva på en sådan natt som denna? Hör du icke stormklockan? Vet du icke, att denna natt är den sista för tusentals af våra likar, nu lefvande menniskor, men lik, då du vaknar?"

"Ack," svarade Saint-Just, "jag vet att man möjligtvis kommer att utgjuta blod i natt. Jag beklagar det. Jag önskar jag vore mäktig nog att lugna krampryckningarna i ett samhälle, som kämpar emellan frihet och död. ■ Men hvem är jag? Emellertid äro ju de, som i natt skola uppoffras icke vänner till våra idéer. God natt!" . , . och derpå sof Saint-Just den rättfärdiges sömn. Sådan var han: "kall som ett system och grym som en abstrakt tanke," för att begagna Lamartines ord.

Morgonen derpå, när han steg upp, fann han Robespierre oroligt vandrande fram och tillbaka på golfvet och lyssnande till bullret på gatorna.

"Hvad står på, hvarför är du här igen så tidigt?" utropade Saint-Just.