Sida 53
6. Revolutionens patos
FRANSKA REVOLUTIONEN. 33
men dessa fränder till Bouille,
det tigeryngel, som vi se
sin egen moder sönderklösa . . .
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Hvar vi gå fram, skall jorden dricka blod!
Du hemlandskärlek, kom och härda
vår tappra hämnarskara nu!
O frihet, du tillbedjansvärda,
var med och kämpa äfven du,
på det du segerns Gud må båda
att under våra fanor gå
och så belackarena må
i döden din triumf få skåda!
Till vapen, frie män, med sabel och med lod!
Framåt! Hvar vi gå fram, skall jorden dricka blod!
Men utom dessa sex verser fanns i början en sjunde, a£- eedd för barnen. Den liar samma refräng och lyder fritt öfversatt så här:
Vi skola följa deras bana, när våra fäder hädangått, vi skola höja deras fana och minnas deras dygder blott. Vi öfverlefva dem — må vara! Men hämnas dem dock mera är, och främst det blir vår själs begär att minnet utaf dem bevara.
Vi hafva redan nämnt det öde, som drabbade Dietrich, fosterlandsvännen, under livars tak denna glödande sång för första gången uppstämdes. Och de Tlsle, huru gick det med honom? Jo så, att han, då revolutionen ej längre igenkände sina egna vänner och sin egen morgonsång, fann sig tvungen att fly ur landet. På vägen öfver Alperna hörde han sin sång i hvars mans mun. "Hvad kallar man denna sång?" sporde han, "Marseljäsen," svarade man. Han ryste vid underrättelsen om namnet på sitt eget verk. Sedan skrifver hans rojalistiska moder till honom och frågar, hvarföre man förknippat deras namn med en vild sång, som sjunges af en genom landet tå-
Källa: Internet Archive ·