Sida 179
KRYDDVÄXTER. — HUiTLE. 179
Färgämnet förekommer ej i färdigt skick uti växten utan ingår uti en ur densamma framställd, ljusgul, sirapstjock vätska, indican," som genom jäsning eller inverkan af syror sönderfaller i indigoblått och en sockerart. Den fabriksmässiga framställningen af indigofärgäranet tillgår på flera sätt. I Bengalen lägger man plantorna i stora fat, pressar dem därpå med bambustänger och gjuter vatten däröfver. Efter några dagar, då jäsning inträdt, aftappas vätskan, som nu är gröngul, uti ett annat fat och omröres där under några timmar flitigt med skoflar eller käppar, att luften må få rikligt tillträde för underlättande af syrsättuing och bildning af indigo. Det blå färgämnet afskiljer sig som ett flockigt pulver, hvilket sedan sätter sig till bottnen. Vattnet aftappas, och bottensatsen pressas mellan tyg, torkas och sönderskäres i stycken, som packas i lådor för att föras i handeln.
Årliga förbrukningen af indigo uppgår till omkring 15 millioner kg., däraf Ostindien lämnar omkring V^. Den ostindiska indigon anses för den bästa. Under detta namn förekommer emellertid äfven indigo, som producerats på Java och Manilla. Mindre värderad är den afrikanska, som företrädesvis kommer från Egypten och Senegal, och först i tredje rummet kommer den amerikanska, hvaraf man skiljer mellan olika kvaliteter, Flores, Sopres och Cortes. Den amerikanska, äfven af bästa kvalitet, gäller i pris endast hälften emot den bästa bengaliska.
Kryddväxter.
Humle. Humlen {Humulus Lupidus) är en med hampan närbesläktad, slingrande, flerårig, sträfhårig ört, som växer vild i största delen af Europa, från bergstrakterna vid Medelhafvet ända upp i Norrbotten. Den har han- och honblommor på olika stånd, de förra knippevis samlade i smala, hängande klasar, de senare förenade uti äggformiga, kottelika ax (fig. 151). Dessa ax bestå till största delen af skärm- och hyllefjäll, vid hvilkas bas förekommer en mängd små gula körtlar. Dessa körtlar afsöndra ett egendomligt bitterämne, »lupulin», som gör humlen användbar vid ölbrygd.
Bruket att försätta ölet med humle är gammalt, dock ej lika gammalt som ölberedningen själf, ty de gamla germanerna på Taciti tid bryggde öl utan humle. De gamla skandinaverna försatte sitt öl med pors {Myrica Galé) eller getpors {Ledum palustre), hvilka båda förlänade ölet bitterhet och ökade dess berusande verkan. I mellersta Tyskland använde man i gamla tider ekbark, murgröna m. fl. växter såsom ölkrydda. De första historiska urkunderna om humle såsom öltillsats hafva vi från Pipin den lilles och Karl den stores tid. År 768 skänkte den förre »homularias», d. v. s. humlegårdar, till klostret St. Denis. Under de följande århundradena blef humleodlingen allt allmännare i Fi-ankrike och Tyskland; lagen tog den i sitt skydd, och humle blef en handelsartikel. I Skandinavien torde bruket af humle ha införts på 1200-talet; här bestämdes år 1442, att humlegårdar skulle af landbo underhållas, och år 1474 föreskrefs, att hvarje humlegård skulle omfatta 200 stänger. Under Karl XI:s tid nådde humleodlingen i Svei-ige sin höjdpunkt. I England blef humlens användbarhet vid ölberedning ej känd förrän år 1525, men den mottogs där till en början föga sympatiskt. Det väcktes till och med uti engelska parlamentet förslag om förbud mot denna »förbannade ört, som förstörde ölets smak och vore skadlig för folket».
Källa: Internet Archive ·
