Sida 184
184
KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG.
ämne som ger den vanliga bordsenapen dess brännande smak och lukt. Nämnda sönderdelning äger rum, då senapskornen tuggas eller söndermalna utröras i vatten. Senapsoljan har också egenskapen att upphäfva alkoholjäsning samt att hindra ägghvita och mjölk från att stelna.
Ett tredje senapsslag är Sarepta-sena])en, hvars hemland skall vara södra Asien och nordöstra Afrika och som odlas i Syd-Ryssland, särskildt vid Sarepta i guvernenientet Saratov, vidare i Indien, Centralafrika m. fl, länder. Sarepta-senapens frön ha samma kemiska egenskaper som den svarta senapens. I Ryssland pressas ur dera matolja och beredes senapspulver, som användes såsom tillsats till bordsenap.
Utom såsom grönfoder, oljeväxt och krydda finner senap äfven användning såsom läkemedel till senapsdegar och -plåster.
Peppar. Med namnet peppar betecknar man ett antal skarpa kryddor, som erhållas från mycket olika växter. De vanligaste peppararterna äro den hvita och
svarta, hvilka fås af den egentliga Pepparväxten (Piper nigrum) (fig. 156), en krj^pande eller slingrande, intill 5 m. hög buske med ovala blad och ärtstora, vid mognaden gulröda, i täta hängen samlade, bärlika frukter. Arten är inhemsk i de varma och fuktiga skogarna i Travankur och Malabar.
Peppar, hufvudsakligen af nu nämnda slag, är en af de äldsta kryddorna i Indien och var väl känd af romarne. Den utgjorde en tid den viktigaste artikeln inom handeln med kryddor, och Venedig och Genua, så väl som flera sydtyska handelsstäder, hade den att tacka för en stor del af sin rikedom. Priset höll sig mycket högt, stundom så att pepparkorn intogo skiljemyntens plats. Först efter upptäckten af sjövägen till Indien och efter kulturens utbredning till Ostindiska öarna blef pepparn billigare.
I våra dagar odlas den egentliga pepparväxten framför allt på Sumatra, vidare på Java, Borneo, Filippinerna, Ceylou och i Bortre Indien, Singapore, Tahore m. fl. ställen. Infödingarne bedrifva odlingen på ett mycket primitivt sätt, antingen med sticklingar eller med frö. På Sumatra sätter man sticklingarna intill skogens träd, utefter hvilka plantorna sedan få slingra sig, eller ock utsättas stänger intill plantorna, liksom vid humleodling. En gång planterad kan växten fortlefva i åratal, förutsatt att den odlas å fruktbar jord. Skörden begynner tredje året efter planteringen och når sin höjdpunkt i sjunde till nionde året. Den företages två gånger årligen, först i juli — augusti och sedan i december — januari (fig. 157). Då frukterna börja rodna, afplockas de, läggas på en ställning af bamburör och torkas öfver en svag öppen eld eller utbredas på mattor att soltorka. Vid torkningen skrumpnar och mörknar skalet, så att frukten blir nästan svart. Den utgör svartpeppar.
Fig. 156. Gren af pepparväxten {Piper nigrum).
Källa: Internet Archive ·
