Sida 183
KRYDDVÄXTER. — KUMMIN. SENAP M. M. 183
krydda tillsättes brännvin. Halten af olja är större hos den holländska (6 — 6,5 %) än hos den tyska (3,6 — 4 %) kumminen. Kummin användes för öfrigt äfven i medicin, och stjälkarna ätas begärligt af får.
Koriandern {Coriandrum sativum) liknar i det väsentliga kumminväxten men är ettårig och har de rundade delfrukternas mot hvarandra vända sidor skålformigt konkava. Denna växt är ej känd i vildt tillstånd men tros härstamma från Nordafrika och Mindre Asien. Af alla flockblommiga kryddväxter är koriandern den, som tidigast kommit till användning. Den omtalas i Gamla testamentet och i ännu äldre egyptiska urkunder. För närvarande odlas den i hela mellersta Asien, från Kina till Levanten, äfvensom uti Medelhafsländerna, i Tyskland, England o. s. v. Den ur korianderfrukterna framställda oljan användes dels i medicinen, dels till mat, likör er m. m.
Fänkål (Foeniculum officinalé) är en i allmänhet tvåårig växt, inhemsk i länderna kring Medelhafvet. I odling infördes den i Tyskland genom påbud af Karl den store, och den skattades under medeltiden högre än anis. Numera frambringas den mesta fänkålen i Mähren och Galizien. En ettårig fänkål {F. dulcé), äfven kallad romersk fänkål, produceras i Syd-Frankrike, Italien och på Malta; dess frukt har en något mildare, sötaktig smak än den tvåårigas.
Anis {Pimpinella Anisum) är ettårig, med rundade, korthåriga frukter, och härstammar från Syrien och Egypten. För närvarande produceras mesta anisen i Rysslands Östersjöprovinser, därnäst i Polen, Böhmen, Mähren samt i Frankrike, Spanien och södra Italien. Något anis odlas också i Franken, Schwaben och Sachsen . I Thiiringen fanns förr en ganska omfattande anisodling, men denna har numera inskränkts.
Användning af anis såsom brödkrydda kan spåras tillbaka till Alexander den stores tid. Den ryska anisen, som är starkt aromförande, användes liksom den spanska och den thiiringska företrädesvis till framställning af anisolja. Af den italienska, som utmärker sig för en särskild sötma, samt af den franska beredes en omtyckt likör, anisett, och den storkorniga anisen från Malta och Syd-Italien användes i konditorierna.
Senap. Under detta namn inbegripas flera med vanliga åkersenapen närbesläktade växtarter, alla ettåriga med gula blommor. Man kan skilja mellan hvit eller gul (Sinapis alba), svart (S. nigra) och Sarepta-senap {S. jtincea).
Den hvita senapen, som har håriga skidor samt vid mognaden hvita frön, härstammar från södra och mellersta Europa och odlas i Tyskland, Holland, England o. s. v. Den har anspråkslösa fordringar på jordmån. Såsom grönfoder är den värdefull för sin höga proteinhalt och sin lättsmälthet. Redan 6 — 7 veckor efter sådden kan den användas och kan sålunda sås på nytt tiera gånger under sommaren. Den hvita senapens frö lämnar ingen senapsolja men innehåller 30—36 % mild, fet olja, som kan användas till mat. Återstoden efter olj pressningen pulveriseras och blandas med ättika, mjöl, kurkuma m. m. till matsenap.
Den svarta senapen, som är nära släkt med raps och rybs, synes ha sitt hem i sydöstra Medelhafsländerna samt odlas för närvarande i Böhmen, Holland, England, Italien, Grekland och Nordamerika. I Tyskland har man nästan upphört att odla den. Fröna af denna senapsart innehålla bland annat sinigrin och myrosin, af hvilka det senare kan sönderdela det förra uti socker, kaliurasulfat och senapsolja, det
Källa: Internet Archive ·
