Sida 109
1921
Författningsreformen genomförd.
Behandlades för andra gången av riksdagen den 26 januari.
Bifall i första kammaren med 101 röster mot 16, i andra kammaren med 151 mot 44.
(Beslutet innebär att första kammaren demokratiseras, de politiska strecken borttagas och kvinnans rösträtt genomföres.)
Ett intermezzo under debatten. »Vet hut, vet sjudubbelt hut!»
Herr Månsson i Hagaström:
— — — Men då skämmas icke dessa, som sedan årtionden, ja, sedan en mansålder krävt och erhållit understöd av dessa de fattiga, som måste konsumera allt vad de ha, att här kräva tull på vete, tull på råg, tull på korn, tull på hästar, tull på kött, tull på | socker, tull på Gud vet allt. Dessa, som stå här och skrika
om skyldigheter och rättigheter och att rättigheterna böra vara kompensation för skyldigheterna, skämmas icke för att begära fattigunderstöd och taga emot fattigunderstöd, detta — sedan 30, 40 år — från de mest fattiga, som nu skulle utestängas från rösträtt, emedan man stulit deras arbetes frukter. Jag säger, än en gång: vet hut, vet sjudubbelt hut! — Talaren avbröts här av herr talmannen, som yttrade: Jag får anmoda talaren att icke använda sig av kränkande uttryck mot kammarkamraterna. — Herr Månsson i Hagaström fortsatte: Det är inga kränkande uttryck mot människor, som icke ha något förstånd.
Fabian Månsson.
Och nu återigen: vad se vi vid denna riksdag? Det har kommit en liten smula vind i seglen för dessa herrar, som under kriget skördat 100-tals miljoner, som de sugit ur de fattigaste hemmen, där de genom sin tullpolitik före kriget och sin dyrtidspolitik under kriget sått undernäring, hunger, lungsot och död — ur tiotusenden arbetare- och tjänstemannahem. Men nu ha de haft vind i seglen under de sista valen, och nu kommer de och vilja förvandla riksdagen till en tjuvinrättning, som skall åt de besuttna ytterligare stjäla brödbitarna ur de fattigas fickor.
Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Jag hade ej tänkt uppträda i denna sak, ty det kan ju synas tämligen onödigt att ingå i svaromål på de beskyllningar som min ärade sidokamrat framkommit med, men så mycket vill jag ändå i detta sammanhang säga, att jag först och främst vill till kammaren hemställa, vem av oss båda, som skrek och vräkte ur sig.
För det andra vill jag uttala en bestämd protest mot hans värdesättning av de grupper i samhället till
vilka jag har äran att räkna mig. Han gav det betyg åt oss, att vi hörde enbart till dem som sitta på våra egendomar, åka på lassen och knycka från andra, äro hutlösa och skamlösa i högsta grad o. s. v. Jag tänker nog, att dessa uttalanden grunda sig på en stor okunnighet om de verkliga förhållanden i vilka vi leva, åtminstone däruppe i mina hemtrakter, och skulle herr Månsson komma dit upp och träffa mig, nog skulle jag bjuda honom att åka på lasset och själv gå, det är då alldeles säkert.
Herr Månsson i Hagaström: Herr talman! Jag vill lämna den förklaringen, att jag naturligtvis — det vet alla, som haft med mig att göra här i riksdagen under de tolv riksdagar jag varit med — med mitt anförande icke på något sätt åsyftat min ärade sidokamrat personligen, utan jag har angripit det parti han företräder och den råa klassanda, som kommit in i riksdagen i och med bondeförbundets inträde.
Kraftig örfil nytt argument i vår riksdag. Hr Lithander från Göteborg ger hr Örne en örfil. Intet blodvite.
Hr Lithanders bravad fredagen den I II mars var lördagens allmänna samtalsämne i riksdagen. Överallt i korridorer och klubbrum rörde sig samtalen kring uppträdet i bevillningsutskottet. Ute i klubbrummen uppsattes på
j anslagstavlorna en kommuniké från hr Edvard Lithander. Örne, vari denne meddelade att han givit sin antagonist absolution:
Hr Örnes kommuniké.
På grund av att ett par morgontid ningar givit offentlighet åt ett upp- : träde i bevillningsutskottets lokal : mellan hr Edvard Lithander och mig anhåller jag få meddela att hr Lithanders överilning uppenbarligen för- ' anleddes därav att han uppfattade ett av mig i hastigheten fällt olämpligt yttrande om en utländsk man såsom riktat mot hr Lithander. Sedan hr Lithander till mig skriftligen framfört sin oförbehållsamma ursäkt, får jag härmed förklara saken vara för min personliga del utagerad.
Stockholm 12 mars 1921.
Anders Örne.
Anders Örne.
109
Källa: Project Runeberg ·
