Tillbaka Read Runeberg

Gustaf V och hans tid. En bokfilm. 1919-1927

Originalsida 110
Originalsida 110
Originalsida 110
Originalsida 111
110–111

Sida 110

1921

»Sveriges> kompositör 50 år.

Wilhelm Stenhammar. 50 år den 7 febr.

— — — Dirigenten, pianisten, kammarmusikern Stenhammar — är han icke känd och skattad av oss alla? Och speglas icke i allt hans verk den personliga entusiasmen, den nobla skönhetslidelsen, idealiteten! En Beethoven-tolkare som få, en Mozartdyrkare som ingen, en kämpe för den nutida tonkonstens värden, Sibelius, Carl Nielsen, som i hängivenhet väckt vårt land. En levande människa med stora och starka allsidigt syftande intressen och en brinnande mänsklig sympati är Wilhelm Stenhammar icke blott den eminenta musikaliska ledaren. Han är en av landets mest betydande kultur- och skönhetsfrämjare. Ture Rangström.

Wilhelm Stenhammar.

DIKTEN TILL MUSIKEN. På Wilhelm Stenhammars femtioårsdag.

Syster, vi ha mötts på fjärran ängar i den bleka aftonrodnans ljus, medan som en eolsharpas strängar skogen rördes av ett sista sus.

Vi ha stigit ned till underjorden,

vi ha lyft oss upp till himlens sal, du med tonerna och jag med orden, båda med vår andas lust och kval.

Samma vinge över världen bär oss, samma öde ger oss båda tröst,

samma osläckbara eld förtär oss.

Om jag väckt ett eko i ditt bröst,

har jag kanske fått min egen stämma åter med förklarad klang av din.

Längtan, som blott livets gräns kan hämma, smälter i en annans längtan in.

Låt oss nu som eviga visioner från den sköna drömmen stå på vakt vid en flygel där en man i toner löser bundna andar med sin makt. Konstnär, dagens kransar kring ditt änne äro bara blad som falla av. När vi tacka mästarn, tackar denne tyst sin genius för vad han gav. Bo Bergman.

I IO

Men med hand vid hand...

Bilden i »Sverige» tolkad av diktaren själv.

Herr Sten Selanders analys av Verner von Heidenstams fosterlandshymn »Sverige» i en understrecksartikel i Svenska Dagbladet den 14 okt. under rubriken »Inspiration och hantverk» har uppkallat diktaren själv till nedanstående förklaring som åt den diskuterade bilden: Men med hand vid hand svär än ditt folk . ger en ny innebörd. Förklaringen är f.ö. så mycket mera välkommen som herr Selanders föreställning om att skalden tänkt sig ett slags »ringda is» nog är den gängse bland det folk, som den ståtliga sången ägnats. Verner von Heidenstam skriver:

Verner v. Heidenstam.

Svar till Herr Sten Selander.

Svenska Dagbladet för den 14 oktober innehåller en av er författad artikel, grundad på som jag tror i det stora hela riktiga iakttagelser, men där en underlig tydning av ett ställe i dikten Sverige nödgar mig att inskjuta en rättelse i egen sak.

Det ger en svag och en smula komisk bild, säger ni, att se ett helt folk stå hand i hand. Ja, utan tvivel, men i hela dikten finns ingenting om någon sådan ömsint handkramning. Där står: Med hand vid hand svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden. När en folkförsamling svär en ed eller med ett tecken tillkännager sitt bifall sker det med handuppräckning. Så gick det till kring tingshögarna och så sker det än i dag vid en schweizisk landsgemeinde. Envar som bevittnat ett sådant ögonblick, då ett samlat folk »med hand vid hand» bekräftar sitt beslut, kan intyga att det efterlämnar ett oförglömligt intryck av vilja och makt. Också den beryktade eden i Bollhuset tänka vi oss som ett stormigt hav av ansikten och över dem »hand vid hand».

Efter att ni blott några rader förut fullt korrekt har citerat mina ord om »hand vid hand» förvanskar ni dem till »hand i hand» som vore det fråga om en ringdans, och över den av er själv frammanade bilden gör ni sedan en betraktelse. Komiken får således stå för

min herres egen räkning. Verner von Heidenstam.

Källa: Project Runeberg ·