Tillbaka Read Runeberg

Gustaf V och hans tid. En bokfilm. 1919-1927

Originalsida 96
Originalsida 96
Originalsida 96
Originalsida 97
96–97

Sida 96

1920

Kungliga Operan

Operans salong under en generalrepetition.

På första bänken: kapellmästare Nils Grevillius; på andra bänken fr. v. Thorolf Jansson, Gunnar Broberg och Conny Molin; på tredje bänken: förste regissören Harald André, operachefen K. A. Riben, kapellmästare Adolf Wiklund och kormästare John Cederlund.

Den röda lyktan

är den senaste nyheten inom den stockholmska teatervärlden. Det är Operan som infört den röda lyktan utanför teatern som talar om för en och var att det är utsålt. Måtte nu vår Opera ofta få stråla i det röda skenet.

Operan kunde den 1 mars ståta med sina röda lyktor, som egentligen endast upplysa publiken att också den teatern någon gång lyckas knipa sig ett fullt hus. Men då kan man med hänsyn till det allmänna smakförfallet vara ganska viss på att det inte sker med de finaste medel. Denna gång var det »Tristan» med två tyska gäster, som naturligtvis upphävde föreställningens enhetlighet i språk och framställningsstil och ersatte den konstnärliga allvars- och hänförelsestämningen på ömse sidor om rampen med vanlig världslig nyfikenhet och personintresse. Det var egentligen från den manliga titelrollens innehavare, hr Urlus, som denna verkan utgick: hans Tristan saknade all lyrik, allt det karakteristiska drömska svårmodet; han var idel yta och pompös gammal tysk teater med

96

KUNGL. TEATERN Måndag 7—11,20

Gästuppträdande av

Helene Wildbrunn

och

Jacques Urlus

TRISTAN och ISOLDE

Operan i dag. Dubbla priset betalas för en biljett, hälst parkett, till kvällens föreställ-

ning å Kungl. Operan. Riks 142 33, Allm. 15099.

detta välkända något åldriga histrionansikte som gör skolmässigt regelrätta fula gubbar när känslorna svämma över eller tankarna tryta. Sången led även av denna smaklösa tyska strävan efter stort heroiskt uttryck på varje ton; rösten klingade därigenom alltmer pressad, guttural och ansträngd, och intonationen började att sväva. Det är denna olycksaliga, opoetiska, odramatiska uppfattning av Tristanpartiets hjältekaraktär som gör att man nästan aldrig kan få höra det sjunget enligt sin verkliga, tjusande oändligt svärmiska karaktär — det blir alltid till sist något slags klumpig och svettig röstatletik.

På detta sätt arbeta de tyska teatrarna — och deras efterapare — på att döda Wagner, med vilken tiden rider fort nog ändå och vars stil vissnar förfärande hastigt. »Tristan» kan med säkerhet icke längre ges någonstädes annat än med »stjärnor» — röstägarna äro allt, alldeles som grimasörerna i filmdramatiken.

En välgörande motsats till hr Urlus utgjorde Isoldes sångskickliga och det dramatiska uttrycket suveränt behärskande framställarinna, fru Wildbrunn. P. B.

(Wilhelm Peterson-Berger). Dagens Nyheter.

Källa: Project Runeberg ·