Sida 73
1920
Dödsbudet över landet.
Kungörelse.
Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung.
Vår ynnest och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig! Tung är den konungsliga plikt Vi nu uppfylla, då Vi giva Eder till känna att Hennes Kungl. Höghet Sveriges Kronprinsessa Margareta Victoria Augusta Charlotte Norah, Hertiginna av Skåne, Vår högt älskade Fru Sonhustru, den I maj 1920 klockan 2 eftermiddagen genom en stilla död lämnat detta jordiska. Vördande Herrens skickelse uppmana Vi samtliga Våra trogna undersåtar att till Gud hembära varma och ödmjuka tacksägelser för vad Han i sin nåd låtit den så tidigt bortgångna Furstinnan vara för Make och Barn, för Oss och det Kungliga huset samt för landets inbyggare i vida kretsar och inom skilda samhällsklasser, därvid särskilt ihågkommande den hädangångnas trägna omsorger om de av sjukdom och nöd lidande, både här hemma och bland de av kriget hemsökta folken. Vi tillsända Eder härjämte den tacksägelse, som av sådan anledning skall uppläsas uti alla kyrkor vid först inträffande allmänna högmässogudstjänst; och har Ni tillika att föranstalta därom, att ringning äger rum i stiftets kyrkor från klockan 12 till 2 1 på dagen, den dag, då tacksägelsen uppläses, dock att, där högmässogudstjänst icke har slutat före kl. 12, ringningen skall äga rum mellan kl. I och 2.
Detta meddela Vi Eder till kännedom och vederbörandes underrättande, för behörigt iakttagande.
Stockholms slott den 3 maj 1920.
Under Hans Maj:ts min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF Hj. Branting.
Temer
Ministrarna efterskiekas från Gärdet.
”Solstrålen i slottet har slocknat”, säger Branting.
En 8. k. blindkonselj beslutar notificera den dödas släktingar.
Omedelbart efter det oväntade och plötsliga dödsfallet vidtogos åtgärder för att få regeringens medlemmar samlade. Med undantag av hr Palmstierna, som befann sig i utrikesdepartementet, voro alla regeringens medlemmar ute på Gärdet och med anledning därav
På Sofiero.
Fr. v. Kronprinsessan Margareta, prins Bertil, prinsessan Ingrid, prinsarna Sigvard och Gustaf Adolf.
mobiliserades alla vaktmästarna i ett av departementen för att därute söka reda på dem.
På Gärdet stod statsminister Branting just på talarstolen då budet nådde honom. Mitt under hans anförande sågs en person pressa sig fram genom den tätt packade massan och upp på talarstolen. Åskådarna märkte hur hr Branting blev bestört; han gjorde en tvär avslutning av föredraget samt lämnade omedelbart talarstolen. Han sågs strax därefter nästan halvspringande styra stegen upp emot Karlaplan.
Det var då omöjligt att få fatt i en bil och excellensen föreföll både konsternerad och upprörd. En poliskonstapel räddade emellertid situationen. Han stannade en charmant privatbil, redogjorde i korthet för chauffören för vad som inträffat och bad denne föra excellensen till staden. Chauffören ställde sig omedelbart till förfogande varpå hr Branting synbarligen tillfredsställd gav en kort order: Till slottet, och satte sig i bilen, som med vinande fart for nedför Linnégatan mot staden.
Vid hr Brantings ankomst till slottet var utrikesministern redan tillstädes och efterhand samlades alla de övriga regeringsmedlemmarna. Då kronprinsen var fullständigt nedbruten och apatisk, anordnades en s. k. blindkonselj, d. v. s. konselj utan regentens närvaro. Därvid beslöts att om dödsfallet notificera kronprinsessans anhöriga i England, länsstyrelserna och främmande makter. Samtliga ministrar voro djupt gripna. »Nu har solstrålen i Stockholms slott slocknat», yttrade hr Branting då man skildes åt.
173
Källa: Project Runeberg ·
