Sida 77
1920
Jordfästningen.
Jordfästningen.
I samma ögonblick som Storkyrkans klocka slog sina två, dröjande slag öppnades portarna för skaran av inbjudna och funktionärer. Och med detsamma intonerade orgeln dämpat den sorgemusik som kronprinsessan Margareta önskat.
Från orgelläktaren och norra läktaren, där hovkapellet hade sin plats, hade musiken omväxlande tonat, då Storkyrkans väldiga klockor började dåna, med det avlägsna sorlet från huvudstadens alla andra kyrkklockor till ackompanjemang.
Sorgetåget trädde in i templet och i detsamma spelade orgeln mäktigt upp Chopins sorgmarsch, medan alla vördnadsfullt reste sig. Djup rörelse lästes icke endast på de närmast sörjandes ansikten, utan även hos församlingen, där kronprinsen gick fram, omgiven av fyra av sina barn.
Genom mittgången, företrädd av ettkors av vita blommor, buret av hovpredikanten Åhfeldt, bars kistan fram och placerades på den blomstersmyckade katafalken.
De kungliga och andra närmast sörjande togo plats i högkoret, och framför altaret trädde ärkebiskop Nathan Söderblom, samt de två liturgerna, kyrkoherde Bokander och legationspredikanten Williams, samtliga i vita korkåpor, ärkebiskopen med kräkla i handen. I växelsång av den svenska liturgen, kyrkokören och en ljus barnkör sjöngs Te deum. Därefter sjöng församlingen psalmen n:r 102.
Ärkebiskopen förrättade jordfästningen. Efter denna framsade rev. Williams på engelska en bibeltext ur engelska begravningsritualen. Efter ytterligare sång av kören och bön av ärkebiskopen, trädde officerarna fram till kistan, från vilken den furstliga kronan lyftes, och från orgelläktaren sjöng Karin Branzell Händels Largo.
e VÄ ef j
Kronprinsessans kista i Storkyrkan.
Långsamt skred kistan, följd av de sörjande, nedför mittgången och bars till det tillfälliga kapellet söder om altaret. Kronprinsen med barn, Konung Gustaf och övriga nära sörjande knäböjde vid kistan, medan hovkapellet dämpat utförde en sats ur Beethovens sjunde symfoni. Församlingen väntade i stillhet tills de kungliga förrättat sin andakt. Vid utgången till vapenhuset omfamnade konung Gustaf, starkt rörd, sin äldste son och sina små sonsöner och sondotter.
Kronprinsens tack.
Överväldigande äro de bevis på sorg, förståelse och deltagande, somi dessa för oss så tunga dagar strömmat mina barn och mig tillmötes från de mest skilda kretsar inom vårt land. Särskilt tröstande och en stor hjälp i sorgen är det att erfara den djupa förståelse som kommit min älskade hustru till del från det folk som hon under nära femton års vistelse i Sverige lärt sig komma att hålla kärt. Hyllningarna åt hennes minne ha därför ock genomgående varit hållna helt i hennes anda. Djupt ha de rört mig och mina barn och skola för oss bli ett det skönaste minne för livet.
Då jag ej personligen kan nå var och en enskild, beder jag nu att få bringa det varmaste tack från mig själv och mina barn till eder alla, som på det ena eller andra sättet ha visat edert deltagande och sålunda lindrat sorgen. Till sist och icke minst uttalar jag min djupa tacksamhet för den hyllning som så gripande ägnats minnetav en den bästa maka och moder.
Stockholms slott den 14 maj 1920. GUSTAF ÅDOLF.
i
Källa: Project Runeberg ·
