Sida 98
1920
Ebon Strandin.
Ebon Strandins avskedsgrimas.
Operans vackra dansös Ebon Strandin gästade ju den 6 nov. Östersund och sökte därvid lägga publiken för sina fötter genom sin dans och sina strålande ögon. I dammoln och skyar svävade hon kring och hennes vita tänder och vackra ögon strålade ikapp. Sist knep hon publiken genom en eldig spansk zigenardans och från salongen brusade bifallsstormen mot henne. Hon log vackert och tacksamt när ridån föll och började skymma hennes täcka varelse. Men fröken Strandin beräknade tydligen icke ridåns fallhastighet, ty medan hon ännu syntes i hela sin glans från parkettens främsta bänkar, ändrade hon mimik, de blixtrande tänderna försvunno, och i stället räckte fröken Strandin ut tungan i hela dess förtjusande näpenhet. Utgjorde månne tungpiruetten själva klimax i zigenardansen eller var det månne fröken Strandins ringaktande uppfattning om publiken som tog sig ett så besynnerligt uttryck? Hade fröken Ebon idkat tunggymnastik i olika former mot scenstäderskan efter föreställningen hade man förstått henne, ty då hade det varit befogat att ej hålla tand för tunga, men nu föreföll avskedshälsningen litet oförklarlig och konstbesynnerlig.
Östersunds-Posten, 8 nov.
98
Rabalder.
Falskt Wienerbarn.
Ett revysällskap som f. n. gasterar i Karlskrona, tycker sig ha hittat Columbi ägg i en ljuv förening av reklam och välgörenhet genom att på scenen låta en till nödlidande Wienbarn utklädd liten gosse ta upp kollekt för räddningsarbetet bland de österrikiska barnen.
Som ett äkta scenens barn, skriver revyföretaget till Namn och Nytt, uppträder den lilla gossen i ett Wienbarns utmärglade gestalt och inhöljd i trasor vädjar han i en rörande enkel sång, som går till allas hjärtan, till publikens ädlare känslor. Kväll efter kväll mottages han med jubel, och många äro de som helt rörda lämna sin tribut i form av koppar- och silverslantar, ja även sedlar.
Nog är väl detta ändå en lite smaklös metod för en god sak,
Lusen i olika editioner.
Herr redaktör!
Med anledning av en parentes i Svenska Dagbladets anmälan om min uppläsningsafton i Musikaliska akademien i tisdags ber jag få nämna att Bo Bergmans dikt En människa i de två exemplaren jag innehar av densamma, nämligen som inledningsdikt i samlingen En människa, andra upplagan, samt i Valda dikter sid. 55, på båda ställena lyder: »Jag är en människa, en lump, ett lappri» — icke »en lus, ett lappri», som anmälaren anser vara det riktiga. Var denna »lus» förekommer vet jag icke, men säkert är att hade den funnits i den dikt jag läste, hade jag icke i malplacerad finkänslighet dräpt den.
Anders de Wahl.
Bägge parterna ha rätt. I första upplagan förekommer ordet lus, som dock i senare upplagan ändrats till lump.
På grund av
meningsskiljaktigheter angående gage uppträder icke undertecknad vidare vid någon av direktör Rydings revy-
teatrar. Jean Claesson.
Ivar Kåge som kungen i »Paradsängen».
»Paradsängens» premiär på Dramatiska teatern.
Gunnar Heibergs pamflettkomedi har alltså fått sin urpremiär på svensk scen. Att hemlandet hittills ställt sig avvisande är förklarligt. När författaren svär sig fri från beskyllningen att ha velat »fläcka Björnsons minne», så är det att svära i luften. Det är ju inte över Aulestad-gubben giftigheterna gå ut — åtminstone inte i främsta rummet — utan över barnen. Konstnärligt taget, finns det naturligtvis ingen gräns för en diktares rätt att anlita levande modell; inskränkningarna ligga på annat håll. Men en satir får stå sin risk, risken att skandalen äventyrar konsten, och ytterst blir det framtidens sak att döma. Pamfletter förgå; konsten består. — — —
Sluteffekten fastnade i halsen på publiken; det hyssjades och applåderades om vartannat vid utgåendet. Jag tänker mig att teaterchefen haft risken med stycket klart nog för sig. Konstnärligt har försöket inte misslyckats, och de som inte se konsten, utan bara pamfletten i »Paradsängen» kunna vara »brave Leute», men de äro säkert »schlechte Musikanten».
Bo Bergman. Dagens Nyheter.
Källa: Project Runeberg ·
