Sida 207
1. Den första gång...
(För Frida i ömmare stunder gjorda bekännelser, vilka dock av henne, kärlelks- , kallades ord>.)
foderato allt
och äng-ens al-la blom-mor av
maren med sin lena hand strödde blommor på gräsmattorna och med en vänlig blåst kommo de många parklindarna och trädgårdspopplarna att buga sig, eller när sniporna löstes vid den trånga kanalens kaj och fördes ut av vresiga små böljor på öppna sjön till möte med sakta puttrande små ångare och tröga, svarta pråmar. Vild i sin fägring var Lilla Paris, då hösten lösgjorde sina brandgula blad, då den mörkt svallande sjön skrämde in i hamnen skutor och galeaser, då de små ångarna trängdes där, oroligt rykande med skorstenarna, då stormen ven och regnslöjorna stodo täta över gatorna, över parkerna och kring den dunkla, med spruckna gravstenar överströdda Kolerakyrkogården.
Fast länkade tillsammans levde han och Frida sina kärleksår i skydd av Rådmannens väldiga hand, under Lilla Paris' blåa oförlikneliga himmel, vars moln foro och skiftade såsom hans egna tankar, och vars Karlavagn, Vintergata och alla övriga stjärnor, såväl de rörliga som de fixa, ständigt påminde honom om Universums storhet, dess frikostighet och fägring:
»Ögat blänker
när jag tänker
på all fröjd Du mitt sinne skänker, o, mitt präktiga Universum,
när jag drömmer i Jordens lund!»
4 S 5 nen se ee SE oe t — | SS a en Jä Ci LE EN | EE EEE kr — ra ro I va I TT rr EF LJ
ph smög en böl-ja kär-leks-full till snäck-an ut- i = san-den. Den FP T t I 3 T3> 1 — b a t fe ; = le T + TF Tv j$r « FF ES LAN | SE St N förs-ta gång jag såg dig, det var en som-mar - dag, den = at L a — T Rc La 3 va I Å 3 + + F + E =E rn 7 a tt åa ra < ae + Fa La = LJ TT gång jag tog dig ut--i han den. ee a $$
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag på förmiddan, då solen lyste klar, och ängens alla blommor av många hundra slag, de stodo bugande i par vid par. Och vinden drog så saktelig, och nere invid stranden, där smög en bölja kärleksfull till snäckan uti i sanden. Den första gång jag såg dig, det var en somag, den första gång jag tog dig uti handen.
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande som svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen, från skogens gröna
ryn
liksom ett jubel utav fåglars ljud.
Då ljöd en sång från himmelen, så skön som inga flera;
det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande och grann som aldrig mera.
Och därför när jag ser dig, om ock i vinterns
ag,
då drivan ligger glittrande och kall,
nog hör jag sommarns vindar och lärkans friska slag
och vågens frus i alla fulla fall.
Nog tycker jag ur dunig bädd sig gröna växter draga
med blåklint och med klöverblad, som älskande behaga,
att sommarsolen skiner på dina anletsdrag,
som rodna och som stråla och betaga.
Birger Sjöberg.
207
Källa: Project Runeberg ·
