Sida 342
1925
Kommunisten Samuelsson: Stridsåtgärder vidtagna vid flottans station. Försvarsministern dementerar:
Varken Vidar eller något annat fartyg har av särskild anledning blivit rustat. De flottans fartyg som äro på expedition, äro alltid rustade och fullt bemannade för det ändamål, för vilket de äro på expedition, och de vid Skeppsholmen liggande fartygen hade varit på expedition sedan lång tid tillbaka. Kulsprutor ingå i Vidars och Clas Flemings bestyckning och finnas därför alltid ombord när fartygen äro på expedition. Att undervattensbåtar skulle avses såsom vapen i arbetsstriderna är ett antagande som jag förmodar att till och med interpellanten själv vid närmare eftersinnande skall finna dåraktigt.
Även om statsrådet tror att militärkommenderingarna inte äro riktade mot arbetarna, så har officerskamarillan en annan uppfattning. Det har också länsstyrelsen i Karlskrona erkänt. Talaren kände sig frestad att citera Per Albin Hansson för 15 år sedan, då han i tidningen Fram skrev om militarismen, som höll det arbetande folket i träldom, och som var ett maktmedel mot folket i dess rättvisa kamp. Den gången hade Per Albin Hansson denna uppfattning, som jag och mina partikamrater ha nu.
Försvarsministern undrade inte på att interpellanten icke var nöjd med svaret. Man är aldrig nöjd, då det påvisas att man är ute i ogjort väder.
Oskar Samuelsson.
En besvärlig fråga.
Hr Olovson i Västerås (s.) ville fråga om det var kommunisternas mening att med vapen i hand gå ut och bekämpa det bestående samhällsskicket i Sverige.
Hr Samuelsson (v.-k) ville hänvisa till kommunistiska partiets program där det talades om nödvändigheten för Sveriges arbetar- och bondeklass att beväpna sig. (Stor munterhet).
Hr Engberg (s). Från Hälsingland berättas en historia om ett par bönder som sågo en länsman. Den ene sade: »Vi hade en tocken vi ock, men han kom bort.» Om hr Samuelsson beväpnade bönderna, kunde något liknande hända kommunisterna.
342
Värner Rydén passerar borggården på väg till slottet.
En omstridd utnämning.
K. M:t har i konselj den 6 oktober beviljat generalkrigskommissarien F. E. Bergenholz avsked fr. o. m. den 9 oktober och till generalkrigskommissarie utnämnt förutvarande statsrådet Värner Rydén.
Z. Höglund på väg mot fadershuset. Partistyrelsen behandlar återföreningen. Statsminister Riehard Sandler för, Per Albin Hansson skarpt emot sammanslagning.
Det är allmänt känt att både försvarsministern Per Albin Hansson och partisekreteraren och socialministern Gustav Möller slagit ifrån sig med båda händerna mot friarna från vänster. Av allt att döma har hr Per Albin Hansson inom Stockholms arbetarkommun lidit ett säkerligen ganska kännbart nederlag på denna punkt. Kommunstyrelsens majoritet gick emot försvarsministerns önskningar och ville bereda väg för hr Höglund.
Däremot torde statsminister Sandler och sannolikt även chefredaktören för huvudorganet, hr Engberg, hysa ett ganska starkt intresse för återförvärvandet av hr Höglund till partiet, trots det att de veta att han i sitt följe har både Fredrik Ström och flera andra, som knappast på något håll torde vara persona grata.
Politiskt bråk.
Drottningen lyckönskar Hindenburg. Telegram till den nyvalde presidenten. »Gott hat geholfen.»
En mängd välgångstelegram från Sverige till Hannover.
Hannover, onsdag 29 april.
Från Drottningholm har till den ny-
valde rikspresidenten, Hindenburg, ingått
följande telegram från drottning Victoria av Sverige:
Gott hat geholfen.
Drottningtelegrammet i riksdagen. Hr Winberg nedklubbad. Ytterligare fyra nedklubbningar.
Finländska förhållanden dragas in i debatterna.
Fem nedklubbringar på mindre än en halvtimme — det är ju ändå en sensation i den pågående, annars ovanligt sensationsfria riksdagens historia. Detta inträffade emellertid den 13 maj i samband i med behandlingen av utrikesstaten, och som man kan förstå, var det kommunister som på detta sätt ville väcka uppmärksamhet.
Carl Winberg.
Hr Winberg klandrar drottningen.
Bl. a. yttrade hr C. Winberg i första kammaren följande: Slutligen kan jag ej undgå att påpeka de nästan alltför utmanande handlingar, som en kvinnlig medborgare i detta land tillåtit sig. När dylikt förekom under krigets upprördhet, hoppades man, att det icke skulle upprepas, sedan lugna förhållanden inträtt. Emellertid har det på senare tid ånyo förekommit på ett mycket uppseendeväckande sätt, som inneburit ett inskridande i rent partipolitiska förhållanden i ett främmande land.
Här föll talmannens klubba.
Talmannen framhöll att det »alltid är taktlöst och vittnar om bristande parlamentarisk ansvarskänsla att tillåta sig offentligt angrepp mot privata utomstående personer, som icke kunna försvara sig.»
Källa: Project Runeberg ·
