Sida 442
1926
Ur årets krönika.
FASTAR I DAG
| k- 510 KASSAN
Jakobegatan 28 Öppet 11—11. | Vuzoa 60. Barn 30. Oba.! Det frånrådes nervösa damer att besöka Sidi Hassan.
Svältkonstnären svalt för litet. Polisen ingrep.
Svältkonstnären Sidi Hassan, Brazil Jacks guldgruva på Jakobsgatan, hade den 10 juli en tämligen orolig dag, även om det inte kunde avläsas på den bulletin som de smarta herrarna några gånger om dagen publicera. Polisen ingrep på eftermiddagen kl. 3 och stängde spektaklet mitt för näsan på en mängd gapande människor, som betalt sina modiga 60 öre för att få se det svältande fenomenet. Vid 7-tiden på kvällen öppnades »showen» igen, och tillströmningen av skådelystna var, tack vare polisens reklam, så kraftig att ett par konstaplar fingo ordna kön. KL. 8 kom så polismästarens order om stängning.
Polisen i Klara hade ryktesvis fått höra att allt inte skulle gå så rätt till i Sidi Hassans, alias Willy Wehlig, bur. Han skulle visserligen avhålla sig från vegetabilisk och animalisk föda under den tid han för de grova pengarna förevisades för enfaldiga människor. Men det skulle vara si och så med svältandet under de timmar på dygnet då lokalen var stängd för de stora massorna. Två unga damer som hördes av Klarapolisen på lördagen uppgåvo att de sent en natt genom glastaket iakttagit huru det gick till i svältkonstnärens arbetsrum. Det hade varit ett väldigt stojande i lokalen, och de båda damernas nyfikenhet hade väckts härav. De hade iakttagit huru den svältande Sidi Hassan, i närvaro av flera andra personer i konstnärskretsen, med frisk aptit stoppat i sig — icke råbiff och äggulor — men en del äpplen. Ett par kriminalpoliser följde de båda vittnena ned till Jakobsgatan, och den undersökning som vidtogs resulterade i att polisen kl. 3 på dagen stängde butiken.
Familj,
blottställd och med 4 små barn, vräkes nu på grund av ogulden hyra. Hjälp oss med eft bidrag på 250 kr., då vi bo kvar någon tid. Svar till » Arbetslös sedan 5 mån.», Dag. Nyh., Hornsgatan 1.
442
PY
De dödas ben som turistnöje i en ödekyrka.
Mitt ute på västgötaslätten i en trakt full av minnesmärken efter våra äldsta förfäder ligger en gammal ödekyrka, som i en resehandbok fått några vackra ord och beteckningen »Mycket intressant».
Interiören är nästan ålderdomligare än det yttre.
Gumman som har hand om förevisningen, pratar och munlädret är väl smort. Men nu vidtar plötsligt ett kapitel som tydligen är sparat till sist såsom varande det bästa i hela förevisningen.
— Och här har vi de dödas ben, skrockar fruntimret, halvt förtjust, som över en kvickhet och lyfter upp en lucka i brädgolvet framför altaret. Därnere står kista vid kista, sida vid sida och ovanpå varandra, ända tätt upp under golvet, stora och små, de flesta överdragna med svart tyg, men några av enbart trä.
Gumman lägger sig ner och börjar peta på en liten barnkista, lyfter av locket, som ligger löst pålagt, och låter åter tungan löpa:
— De va" ett par herrar här ifrån Sköfde i förra veckan, å di va” så glaa så glaa att di tick se de här barnlike för di hadde aldrig sett nå't balsamerat lik förut.
Och med liktittarröst beundrar och ömkar hon den lilla stackaren, som ligger där med halvöppen mun och den spretande spädbarnshanden på bröstet. Så kommer turen till nästa kista i vars lock ett par plankor äro vårdslöst uppbrutna. Gumman gläntar på den, så att man skall få se på skelettet av vad som fordom tydligen varit en äldre kvinna, påpekar den enda tanden i överkäken, och lägger sig på mage och krafsar för att få upp en tredje kista, som också är ovarsamt uppbruten. Så kommer turen till nästa lucka i golvet; där möter samma syn — kista vid kista under hela golvet, många uppbrutna, ingen enda försedd med namnplåt eller utsmyckning såsom säkert en gång förunnats de medlemmar av släkterna Natt och Dag, Oxehuvud, Håårdar och andra adliga och förnäma ätter, som här ha sin sista vilostad, enligt den förevisandes utsago.
— Se det var rallarna, som byggde järnvägen här på 90-talet, som bröt upp kistorna. Varenda lördagskväll gick dom hit och trampade och bröt och bräckte — de letade efter guld förstås. Och det var inte värt att försöka hindra det.
Torpedbåten Iris.
Eskaderbesöket fick sin epilog i smuggelskandal.
Massor av sprit och tobak tagna på torpedbåten Iris.
Upptäckten föranleder razzia på kustflottan.
Det svenska flottbesöket i Köpenhamn, som haft ett så stilfullt förlopp, har fått ett snöpligt efterspel i Malmö, i det att befälhavaren och hela besättningen på torpedbåten Iris blev fast för smuggling av sprit och tobak i stor omfattning.
Dunkar voro placerade i kölsvinet och möblerna stoppade med sprit och tobak.
Sedan Iris' befälhavare erhållit detta besked av tullmyndigheterna vidtog visitation av båten. Denna förrättades av tullbevakningspersonalen under ledning av tullmästaren. Redan i början hittade tullen två spritdunkar i kölsvinet, vilket gav anledning att man började se närmare efter i alla skrymslen. Bakom möbler och lister, som skruvades bort, fann man spritflaskor och tobaksvaror i stora mängder. Tullmästaren tillkallade tjänstgörande tullkontrollören J. S. Fredlund, vilken omedelbart höll förhör med fartygets befälhavare, som i början ställde sig fullkomligt oförstående till det hela. Han förklarade att han aldrig hade haft skäl att misstänka sin besättning för smuggling. Ännu mindre hade han vetskap om att fartyget hade smuggelgods ombord. Hela inlastningen hade skett under det han var upptagen med representation i Köpenhamn.
Firma Smörgåsnisse, Kungstensgatan 22.
Realiserar varje f. m. nattgamla Smörgåsar till halva priset.
Källa: Project Runeberg ·
