Sida 293
Haller ...
verkliga mästerstycken och ingalunda ännu förlorat all betydelse. Som skald var H. ännu alsterrikare. Hans bana öppnades med Sunda sellhets reglor (1727; ny uppl. 1778); sedan utgåfvos Minne af Båta-ätten (1734), egentligen en storartadt anlagd och utförd grafskrift, Polska kongars saga och skald (1736), en versifierad öfversigt af Polens historia, samt en mängd bröllops- och grafqväden. Märkligast af alla H:s vittra arbeten är dock sorgespelet Erik och Valdemar, som tillegnades kronprins Gustaf, men, enligt förf:s egen uppgift, skrifvits "för flere år tillbaka" och säkerligen härrör från 1720- eller 30-talet. Det är ett på historisk grundval bygdt arbete, i den franska tragediens stil, på fulltoniga och sorgfälligt putsade alexandriner, med en klart anlagd, ehuru något långsamt framskridande handling, samt vittnande om ett förstånd om dramats fordringar, hvilket är högst märkvärdigt i betraktande af den tid sorgespelet tillhör och dess författares sannolikt ringa teaterkännedom. Det hvilade i handskrift, ända tills det framträdde i 19:de delen af Hansellis stora samling (1875), i sällskap med en del af H:s mindre skaldestycken. En nyare tids forskning (Geijers och Afzelius' svenska folkvisor, senaste upplagan) har förebragt särdeles betydande skäl för den åsigten att den af H. utgifna visan om Elisif, nunna i Riseberga kloster (1732), hvilken enligt den medföljande uppgiften skall vara författad af biskop Nils i Linköping (Nicolaus Hermanni, d. 1391), i sjelfva verket är ett ej illa hopkommet falsarium och har den förmente utgifvaren till upphofsman (se Elisif s visa). -- Bland H:s öfriga skrifter märkas Then naturliga lagen (1742) samt Betänkande om fattighusinrättningen (1745), deri H. ifrade för inrättandet af ett gemensamt fattighus för Stockholm. -rn.
2. Hallman, Johan Gustaf, läkare, den föregåendes son, född på Dylta bruk i Nerike d. 24 Juni 1726, blef student i Upsala 1742 och sändes 1749 på Linnés förord af kommersekollegium till utlandet för att inhemta kännedom om mullbärsträdplanteringen. Han vistades utomlands i fem års tid, blef derunder medicine doktor i Padua 1750 samt erhöll s. å fullmakt såsom svensk hofmedicus. Återkommen till Stockholm 1754, började han straxt anlägga vidlyftiga mullbärsträdplanteringar på Ladugårdslandet och hade till 1759 planterat ej mindre än 25,000 sådana träd. 1756 utnämndes han till andre lifmedikus. Då syfilitiska smittan i början af 1770-talet så allmänt utbredde sig ibland den fattiga befolkningen i Stockholm, framställde han planen till en särskild kuranstalt för sjukdomens hämmande, utdelade på egen bekostnad läkemedel, ja, då så behöfdes, underhåll åt fattige, som ledo af sådan sjukdom. Också förordnades han 1774 att förestå det då inrättade kurhuset. Fördomen mot dessa sjuklingar var den tiden så stor, att H. till följd af sin omvårdnad om de syfilitiskt smittade förlorade en del af sin praktik och äfven ådrog sig andra ledsamheter. Af begär att gagna uppoffrade han likväl både sin tid och sin förmögenhet och fortfor dermed ända till sin död. 1773
hade han utnämnts till assessor vid Collegium medicum och blef 1793 läkare vid Djurgårdsbrunn. Död i Stockholm d. 10 Mars 1795. Bland H:s skrifter märkas ett antal i Salvius' "Lärda tidningar" tryckta bref från hans utländska resa, hans inträdestal i Collegium medicum: Om veneriska smitlan (1774), samt en afhandling Om drunknades räddning (1784), som jämte nödiga instrument genom hans försorg af överståthållaren utdelades till hvarje parmmätare i Stockholm. R. T-dt.
3. Hallman, Karl Israel, skald, teaterförfattare, den föregåendes broder, föddes i Stockholm d. 31 Dec. 1732. Sannolikt jämte sin äldre broder Johan Gustaf kom H. 1742 till Upsala för att fullfölja sina i fädernehemmet grundlagda studier; tio år senare återfinna vi honom der såsom gratulant vid en broderns disputation under Linné. Hans författarebegåfning blef allmännare känd, då han inför Stockholms nation höll ett tal på svensk vers öfver kröningen 1751. Året derefter lemnade han universitetet för att egna sig åt ämbetsmannabanan. Han inskrefs som auskultant i bergskollegiet 1752, men synes ej flitigare uppvaktat der, alldenstund han ej befordrades till mer än kanslist och slutligen erhöll afsked. "Notarien H.", som han kallades gjorde sig så mycket mer bemärkt på den vittra vädjobanan. Han framträdde, förutom med en eller annan tillfällighetsdikt, äfven med Elegi eller sorgeqväde öfver den afdankade plumen (1767), en parodi på Creutz' berömda elegi och ett skämt med anledning af öfverflödsförordningen, samt höll 1769 på stora riddarhussalen ett tal med anledning af deras kongl. högheters återvunna helsa efter skedd koppympning. Deremot torde hans författareskap till parodien Corporal Ölbom vara tvifvelaktigt; stycket synes af flere skäl böra tilläggas Bellman. Att han i öfrigt författade en mängd stycken under de sista åren af frihetstiden, framgår bl. a. af en uppgift i Oxenstiernas dagbok för 1770. Den unge skaldens omdöme om honom lyder: "Han är ett snille af det slag, som föga äro kända, och som mest förtjena att vara det."
Det var dock först det nya tidehvarf i vitterheten, hvilket ingick med Gustaf III och hans nyskapelse, den svenska skådebanan, som skulle blifva af afgörande vigt för H:s skaldeverksamhet. Med öppen blick för det uppstyltade och tunga i de nya operatexterna, begåfvad med flödande qvickhet och en fläkt af folklig humor, beslägtad med Bellmans, och redan förut bekant med parodiens konst, skulle H. helt naturligt göra lycka, då han inom den svenska vitterheten uppträdde såsom skapare af den dramatiska parodien. Casper och Dorotea (1775; par. på "Acis och Galathea"), Skeppar Rolf (1778; par." på "Birger Jarl"), Petis och Telée (1779; par. på "Thetis och Pelée") och Donnerpamp (1782), hvilka alla införlifvades med Humlegårdsteaterns glada repertoar, emottogos med ett bifall, som för flere af dem kunde för sin tid kallas stormande, och uppfördes äfven flerstädes i landsorten. De äro alla rika på fyndigt skämt och godt lynne samt vimla af besatta
Källa: Project Runeberg ·
