Sida 557
Hermafrodit-kula ...
kyrkosånger. Särskildt är han märkvärdig i notskriftens historia genom uppfinningen af en notation, som egde hvad neumerna saknade, eller särskilda tecken för tonhöjdsförändringen, nämligen s för halfton, t för helton o. s. v. A. L.
Hermanson, von, svensk adlig ätt, härstammar från professoren Johan Hermansson, hvilkens barn 1744 adlades under namnet von H. En af Johans söner, Mattias von H., erhöll 1762 friherrlig och 1771 greflig värdighet. De adliga grenarna af ätten utgingo 1785 och 1834 på svärdssidan.
1. Hermansson, Johan, lärd, härstammade från bondeslägt i Östergötland och föddes i Stockholm d. 18 Sept. 1679. 1694 blef han student i Upsala, egnade sig hufvudsakligen åt juridiska studier och förordnades, utan att hafva tagit någon akademisk examen, till juris adjunkt derstädes 1707. 1710 antogs han till handledare åt t. f. öfverståthållaren i Stockholm sedermera generalguvernören i Skåne frih. Burenskölds söner, befordrades 1715 till juris naturæ et moralium professor i Lund och förflyttades 1717 till Upsala såsom eloquentiæ et politices professor skytteanus. Kort förut hade han erhållit lagmans värdighet. Han ansågs såsom en af sin tids störste vältalare på latinska språket. Död i Upsala d. 9 Febr. 1737. H:s barn blefvo på grund af faderns förtjenster 1744 upphöjda i adligt stånd. Frukterna af sina forskningar nedlade H. i akademiska disputationer (icke mindre än 215 st.). A. B. B.
2. Hermanson, Mattias von, grefve, riksråd, den föregåendes son, föddes i Lund d. 13 Maj 1716. 1734 inskref han sig i kungliga kansliet, åtföljde 1738 frih. von Nolcken på hans beskickning till Petersburg, sändes 1741 till svenska armén i Finland för att gå öfverbefälhafvaren till hända och tjenstgjorde såsom andre sekreterare vid fredsslutet i Åbo 1743. Såsom förste sekreterare åtföljde han 1744 riksrådet Cedercreutz på den ambassad till Petersburg, som ledde till förbundet mellan Sverige och Ryssland af d. 25 Juni 1745. 1747 utnämndes H. till sekreterare i kanslikollegium samt 1753 till e. o. och 1756 till ordinarie kansliråd. Såsom riksdagsman och politisk person slöt sig H. till hattpartiet, och en djerfvare, verksammare och mera hatad fiende än han hade mössorna knappast. Vid 1751 års riksdag var han medlem af Sekreta utskottet och Mindre sekreta deputationen samt uppsatte denna deputations af riksdagen gillade betänkande rörande sättet att utse kanslipresident. Vid riksdagen 1755--56 utvecklade H. stor verksamhet och uppträdde med mycken skärpa mot hofvet. Han var upphofsman till riksdagens beslut att de bondeståndets hofvänliga ledamöter, som skymfat sin talman och sekreterare, genast skulle häktas såsom rebeller och förrädare. H. författade, enligt Mindre sekreta deputationens uppdrag, 1756 instruktionen för kronprinsens guvernör samt försvarade den sekreta deputationens s. k. tjenstebetänkande, som afsåg att afskära all godtycklighet i befordringar genom att antaga tjensteåldern såsom enda befordringsgrund. Han fick ock uppsätta ständernas skarpa skrifvelser till K. M:t i juvelsaken 1756. H. förordnades jämväl till redaktör för den då utkommande riksdagstidningen, hvari han hade tillfälle att klart ådagalägga sin uppriktiga kärlek till frihetstidens statsskick genom att skoningslöst blotta hofvets missgrepp. Han tog ock en inflytelserik del i de öfverläggningar inom riksdagen, som voro en följd af det misslyckade revolutionsförsöket 1756. Såsom partibelöning blef H., hvilkens "lyckliga penna" varit ett bitande vapen i striden mot konungen, af Sekreta utskottet 1756 insatt i den kommission, som skulle utarbeta ett visst handelssystem, med ett årligt arvode af 3,000 daler s. m. Denna handelskommissions utlåtande, som påpekade vexelkontorens skadlighet samt betalning af den utländska skulden och minskning i den cirkulerande sedelmassan såsom enda utvägen till kursens fällande, uttalar också H:s statsekonomiska ståndpunkt. H. kom i en förtroligare ställning till hofvet, då han, som 1759 utnämnts till statssekreterare för utrikesärendena, 1762 fick i uppdrag att å landtmarskalken v. Fersens vägnar föra underhandlingen vid de försök, som då gjordes att medelst drottningens inflytande åstadkomma fred mellan hattar och mössor. Han var ock en af de fyra fullmäktige, som afslöto fredsunderhandlingarna med Preussen 1762. Vid riksdagen 1765--66 uteslöts H. ur Sekreta utskottet, och handelskommissionen, som ingenting uträttat, indrogs. H. blef i stället 1765 förflyttad till president i Kammarrevisionen och 1767 i Kammarkollegium. (Ett för frihetstidens offentliga moral betecknande drag är att H. ej tvekade att såsom en ersättning för sina förlorade inkomster 1766 af franska hofvet mottaga en pension af 8,000 livres.) 1768 afstyrkte H., i likhet med flere andra framstående hattar, alla förslag till en revolution och tillrådde ständernas sammankallande samt gaf jämte C. Fr. Scheffer, Stockenström och Hjärne ett skriftligt löfte att vid den kommande riksdagen arbeta för att hela den verkställande makten skulle uppdragas åt konungen och ständernas inskränkas till beskattning och lagstiftning. Vid riksdagen i Norrköping 1769 bereddes H. en seger: ständerna gåfvo det af H. styrda Kammarkollegium offentlig upprättelse för det klander regeringen året förut uttalat mot kollegium med anledning af dess behandling af ett mål (Cronackerska saken). 1769 blef H. inkallad i rådet, vid mössornas seger åter afskedad d. 4 Maj 1772, men af Gustaf III d. 22 Aug. s. å. efter statskuppen å nyo utsedd till riksråd samt utnämndes 1777 för andra gången till president i Kammarkollegium. Gustaf III satte stort värde på H. och använde honom gerna. 1775 förordnades han jämte riksrådet Stockenström och statssekreteraren Hegardt att ransaka och döma i den på sin tid ryktbara processen mot Göta hofrätt. Vid 1789 års riksdag användes hans stilistiska talang för sista gången. Han författade då det skriftliga anförande mot Förenings- och säkerhetsaktens antagande, som framlemnades af kaptenen friherre Chr. Posse och som väckte mycket uppseende. S. å. nedlade han alla sina ämbeten. H. dog i
Källa: Project Runeberg · ·
