Sida 583
Hertzberg ...
ett sandsjak. 1832 gafs H. af sultan Mahmud som ett sjelfständigt vesirdöme åt Ali aga af Stolac, men förenades 1865 åter med Bosnien. Till följd af den tryckande och godtyckliga beskattningen gjorde den kristna befolkningen i Juli 1875 uppror, hvilket understöddes af Montenegro, snart spred sig till Bosnien och ej kunde af turkarna betvingas. Genom fördraget i Berlin (1878) anförtroddes förvaltningen af Bosnien och H. åt Österrike, sedan Niksjitj med område samt landet omkring berget Dormitor skilts från H. och lagts till Montenegro. Den 31 Juli 1878 ryckte österrikisk-ungerska trupper öfver gränsen, men möttes af ett fanatiskt motstånd från den muhammedanska befolkningens sida. Sedan de emellertid lyckats intaga Mostar (d. 5 Aug.) och bergfästet Klobuk (d. 29 Sept.), var annekteringen verkställd. Provinsens styrelse har sedan dess lydt under en militärguvernör i Serajevo.
Herzen l. Hertzen, Alexander, rysk författare och publicist, f. i Moskva 1812, blef 1834 jämte några kamrater arresterad, emedan han deltagit i en fest, der verser af för kejsaren obehagligt innehåll blifvit sjungna. Han förvisades 1835 till Vjatka och derifrån till Vladimir, men erhöll 1839 amnesti, hvarefter han 1840 anställdes i inrikesministeriet. Till följd af sin frispråkighet flyttades han från Petersburg till Novgorod, der han blef regeringsråd. 1842 tog han afsked från statstjensten och egnade sig derefter uteslutande åt literaturen. Under psevdonymen Iskander (ända till sitt 50:de år skref han anonymt) utgaf han 1847 novellen Kto vinovat? (Hvems är felet?), hvilken gjorde hans namn populärt. 1847 lemnade han Ryssland och skyndade vid underrättelsen om Februarirevolutionens utbrott 1848 till Paris, hvarifrån han sedermera flyttade till Geneve. På tyska offentliggjorde han Vom anderen ufer (1850), en från socialistisk ståndpunkt utförd kritik öfver 1848 års revolution, samt Briefe aus Italien und Frankreich (s. å.). 1852 bosatte han sig i London, och der började han 1856 utgifva tidningen "Kolokol" (Klockan), i hvilken han skoningslöst angrep de ryska samhällsförhållandena och med värme tog till orda för afskaftandet af lifegenskapen och kroppsstraffen samt införandet af offentlighet vid domstolarna. Utom denna tidning redigerade han äfven de periodiska skrifterna "Poljárnaja zvjezdá" (Polstjernan; 1857--62 och 1868) och "Golosa iz Rossii" (Röster från Ryssland). Tillika offentliggjorde han flere andra uppseendeväckande skrifter, såsom Du développement des idées révolutionnaires en Russie (1851), Le monde russe et la révolution (först utgifven på ryska 1854) och Camicia rossa. La chemise rouge. Garibaldi à Londres (1865; ny uppl. 1882). Trots ryska regeringens förbud spredos alla dessa skrifter i stora upplagor inom Ryssland, och under tiden efter kejsar Nikolaus' död (1855) beherskade H. fullständigt den allmänna meningen i sitt fädernesland. Kejsar Alexander II sjelf skall hafva studerat "Klockan" för att genom henne erhålla tillförlitlig kännedom om ställningen i landet. H. syntes vara allvetande;
han måste hafva haft korrespondenter öfverallt, äfven bland kejsarens omgifning. Då han 1859 offentliggjorde Mémoires de l'impératrice Catherine, écrits par elle-méme ("Kejsarinnan Catharina II:s memoirer, skrifna af henne sjelf, s. å.), var det ingen, som kunde uppgifva huru H. kommit i besittning af denna af ryska regeringen ängsligt bevarade hemlighet; memoarernas äkthet har dock aldrig blifvit betviflad. Om den ryska literaturen gjorde H. sig högt förtjent genom utgifvandet af moderna ryska författares -- t. ex. Pusjkins, Lermontovs, Marlinskijs -- arbeten utan censurluckor. Under den sista delen af sitt lif hängaf sig H. alltmera åt partiintressen, hvarför hans anseende började sjunka, och då han under den polska revolutionen 1863 i "Klockan" uttalade sig för polackarna, förlorade tidningen sin popularitet. 1868 upphörde "Klockan", hvilken sedan 1865 utgifvits i Genève. Från Genève flyttade H. till Paris, der han afled d. 21 Jan. 1870. Han är en af Rysslands mest framstående skriftställare under det 19:de årh. Hans samlade skrifter började 1875 utgifvas på ryska.
Herzogenbusch. Se 's Hertogenbosch.
Herzog Ernst, tysk folkbok. Se Ernst, tyska furstar, 8.
Hesbon, i forntiden stad i Palestina, på högslätten öster om nedre Jordan, var vid israeliternas invandring amoritkonungen Sihons residens, tillhörde sedan såsom levitstad Rubens l. Gads stam och intogs slutligen af moabiterna. Ruiner af densamma finnas vid Hesbân.
Hesdin [edäng], stad i franska depart. Pas-de-Calais, vid Canche. Omkr. 3,500 innev. Till 1865 var staden befäst.
Hesekiel. Se Ezekiel.
Hesekiel, Georg Ludwig, tysk skriftställare, f. 1819, d. 1874, skref en stor mängd romaner med konservativ, nypreussisk tendens, bland hvilka Unter dem eisenzahn (1864) skattas högst, samt fosterländska dikter och soldatsånger, t. ex. Zwischen sumpf und sand (1863), Aus dem dänenhrieg, Preussenlieder (1864), Neue gedichte (1866), Gegen die franzosen, preussische kriegs- und königslieder (1871). Hans Buch vom grafen Bismarck (3:dje uppl. 1873) vann stor anklang, hufvudsakligen på grund af de deri meddelade familjebrefven.
Heshet (Lat. raucedo), med. Enär friska och rörliga stämband jämte luftens obehindrade gång genom struphufvudet äro vilkoren för en klar röst, uppstår heshet, då dessa vilkor icke uppfyllas, således vid katarral ansvällning af stämbanden, vid förlamning af dem, vid sårbildning eller nybildning å dem äfvensom vid ofullständig tilltäppning af rima glottidis m. m. F. B.
Hesiodos (Lat. Hesiodus), grekisk skald i 9:de l. 8:de årh. f. Kr., från Askra i Beotien, dit hans föräldrar hade invandrat från det eoliska Kyme. Möjligen var H. hufvudman för en i samband med sånggudinnornas dyrkan på det närbelägna Helikon stående presterlig sångareskola, från hvilken i sådant fall de honom tillskrifna dikterna torde hafva utgått. I alla händelser är han den äldste representanten för grekernas didaktiska epos, hvilket upptagit den
Källa: Project Runeberg ·
