Sida 584
Hertzberg ...
homeriska hjeltediktens versform och språkidiom, ehuru dess innehåll och hela syftning äro väsentligen olika, likasom fallet är äfven med den tidsålder, som det representerar. Den glada, sköna hjeltetiden, med sin sorglösa lefnadsfröjd och sin naivt ideala verldsåskådning, var förbi. Menskligheten hade åldrats; det omedelbara och barnsligt tillitsfulla förhållandet till gudarna var rubbadt, och i dess ställe trädde en kombinerande reflexion öfver religiösa frågor, hvarjämte kampen för tillvaron i hela sin sträfva hvardaglighet började göra sig gällande och taga såväl tankar som arbetskraft i anspråk. Detta är den stämning, som afspeglar sig i H:s dikter. Till omfånget mest betydande bland dessa är Theogonia (Teogonien), ett försök att i genealogiskt systematiserande form sammanjämka de äldre sagornas läror om olika gudaslägten och om verldens uppkomst. Bristen på inre enhet och sammanhang ådagalägger dock tillräckligt, att detta arbete, om än till sin grundstomme verkligen härrörande från H., i sitt nuvarande skick är frukten af en under vidt skilda tider bedrifven kompilation. Erga kai hemerai ("Arbeten och dagar". Sånger af Hesiodus, öfvers. af M. Boman, utgifna af L. Hammarsköld, 1813) innehålla dels med hänsyn till de onda och svåra tiderna vissa allmänna lefnadsregler, dels speciella anvisningar rörande landtbrukets olika förrättningar och de för dessas utförande lämpliga dagarna. Denna dikt är hufvudsakligen riktad till skaldens broder Perses. Aspis herakleous ("Herakles' sköld", öfvers. af J. Tranér, 1833), en föga lyckad efterbildning af beskrifningen öfver Achillevs' sköld hos Homeros, betecknas redan af alexandrinska kritiker såsom oäkta. Dock torde början af densamma tillhöra endera af de båda H. tillskrifna, men numera förlorade mytologiska dikterna Eoiai (så kallad, emedan hvarje afdelning började med orden: E hoie, "Eller sådan som") och Katalogos gynaikon (Qvinnoförteckningen). -- Bland nyare upplagor af H:s sånger märkas de af Schömann (1869), Köchly (1870) och Göttling (3:dje uppl. utgifven af Flach 1878). A. M. A.
Hesione (Grek. Hesione) Grek. hjeltes., dotter af konung Laomedon i Troja. Då denne hade besvikit Apollon och Poseidon på den för uppbyggandet af Trojas murar utlofvade lönen, skickade den sistnämnde ett grymt hafsvidunder, för hvars tillfredsställande den sköna H. måste utsättas på hafsstranden. Hon räddades af Herakles, som dödade vidundret. Men då den utfästa belöningen äfven denna gång undanhölls af Laomedon, företog Herakles i förening med andra hjeltar mot honom ett krigståg, som ledde till Trojas intagande och förstöring, hvarvid H. såsom segerbyte tillföll den salaminske hjelten Telamon. Hon hade med honom sedan sonen Teukros. A. M. A.
Hesitera (Fr. hésiter, Lat. haesitare), tveka, draga i betänkande.
Hesperiderna (Grek.Hesperides), Grek. mytol., döttrar af natten eller, enligt andra sagor, af Hesperos, Atlas, Forkys och Keto. I sina trädgårdar vid oceanens strand i den
yttersta vestern bevakade de med tillhjelp af den hundrahöfdade draken Ladon de gyllene äpplen, hvilka Hera vid sin förmälning med Zevs erhållit i brölloppsgåfva af Gaia (Jorden). Äpplena borttogos på Eurystheus' befallning af Herakles, som gaf dem åt Athene, af hvilken de återfördes till sin plats. Yngre sagor förlägga Hesperidernas hemvist till den norra oceanen i hyperboreernas land. A. M. A.
Hesperien (Grek. Hesperia; af Hesperos, aftonstjernan) l. "vesterlandet" kallades af grekerna i allmänhet de vester om Grekland belägna landen, men företrädesvis Italien. Hos romerska , skalder är det ofta en benämning för Hispanien eller den pyreneiska halfön. A. M. A.
Hesperis. Se Nattviol.
Hesperos (Lat. Hesperus, Vesperus, Vesper), hos greker och romare namnet på aftonstjernan (planeten Venus). Pythagoras, eller enligt andra Parmenides, skall hafva upptäckt, att det är samma stjerna, som under somliga tider af året visar sig såsom morgonstjerna (Fosforos, Lucifer). I sagorna betecknas H. såsom en son af Eos (morgonrodnaden) med Astraios eller Kefalos och brukar i brölloppssångerna anropas såsom det nattliga brudtågets ledsagare. A. M. A.
Hess, musikt., detsamma som B (se B). Hessess, dubbel-b, dubbelt sänkt h, förvexlas enharmoniskt med a. Rationelt borde h kallas b, och dess alterationer borde heta biss i st. f. hiss och bess i st. f. hess (b). Detta förslag, antydt i Grove's "Dictionary of music". har nyligen blifvit med öfvertygande bevisning förfäktadt af Ferd. Hiller. A. L.
Hess, Johann Jakob, schweizisk teolog, f. i Zürich 1741, blef tidigt prest och tjenstgjorde i sju år såsom predikobiträde åt sin farbroder nära Winterthur. Der vaknade hos honom tanken att skrifva ett arbete öfver Jesu lefnadshistoria, till hvilket han genom långa och grundliga bibelstudier förberedde sig. 1768--73 utkom Geschichte der drei letzten lebensjahre Jesu och 1773 Jesu jugendgeschichte, hvilket sistnämnda verk upptogs i de senare upplagorna af H:s hufvudarbete: Lebensgeschichte Jesu (9:de uppl. 1823). Genom sin frihet från all dogmatisk trångsinthet vann detta verk, det första i sitt slag, en ofantlig spridning bland kristna af alla bekännelser. H:s ståndpunkt var den strängt bibeltroende och supranaturalistiska. Han erkände alla de evangeliska berättelserna såsom fullt historiska och underverken såsom verkliga tilldragelser, hvilka försiggått så, som de berättas; men med dessa förutsättningar och inom dessa gränser framställer han Jesu lefnad såsom ett historiskt förlopp, i hvilket händelserna utveckla sig naturenligt ur de gifna förhållandena och de handlande personernas karakter. Genom denna pragmatiska behandling banade han väg för de nyare framställningar, som söka gifva en rent mensklig och naturlig bild af Jesu lif. H. utgaf äfven flere andra arbeten öfver den bibliska historien: Geschichte und schriften der apostel Jesu (1775; 4:de uppl. 1822) och Geschichte der israeliten (1776--88) m. fl. 1777--95 var H. diakon i Zürich och hade derefter till sin död, 1828, såsom
Källa: Project Runeberg ·
