Nya Stockholm

kanske hör en och annan ton från musikkaféerna, men ej så stark, att den besvärar samtalen.

Är det ännu på försommaren, träffar man där de kungliga skådespelarne, någon gång också skådespelerskorna. Och så har man »literatörerne», med hvilken benämning man i Stockholm vanligtvis utmärker tidningsmännen, och målare och bildhuggare, officerare, affärsmän o. s. v., alldeles som inne i kafét vintertiden. Man är genom endast ett spjälstaket skild från Jakobstorg och likväl en famille, en mycket stor och olikartad familj, hvars alla medlemmar visst icke äro bekanta med hvarandra, men som likväl tillhöra stockholmslägten. Och bekantskaperna äro för öfrigt icke få. Öfver allt nickar man åt en god vän, höjer sitt glas och dricker, nickar igen och tycker sig ha det rätt hemtrefligt.

Hvad dricker man? Kaffe med »avec», punsch och toddy, mest punsch. Dock ser man senare på aftonen en och annan seidel öl. Det var en tid då man under inflytande af den store läkarens föreskrift och föredöme höll sig till konjaken med bilinervatten och nästan föraktade, att icke säga hatade, punschen. Men den tiden är nu förbi. Väldet har återtagits af den »svenska» drycken, hvilken kallas så, ehuru i honom icke finnes något annat svenskt än vattnet, så vida han ej på senare tid fått sig en och annan bit hvitbetssocker.

Eftermiddagen tillbringas af mången i Lagerlunden, men flertalet kommer dock först sent på aftonen, kanske efter en ganska mödosam dag. De flitigaste behöfva äfven en stunds förströelse, och här i »lunden» samlas de som icke haft tid att fara ut till landet på eftermiddagen. Det är därför kanske icke alldeles en löjlig öfverdrift att påstå, det man här finner just det Stockholm som arbetar sommartiden, d. v. s. inom de bildade kretsarne. Men detta arbetande Stockholm försmår icke att deltaga i ett gladt lag efter arbetets slut, och det händer, att det glada laget fortsätter till långt in på natten, hvilket icke hjälper att motstå onda begärelser eller bidrager till tröst och sinnesstyrka morgonen därpå.

Det går ej så lätt att bryta laget. En af sällskapet bjuder på en half butelj punsch, och sedan vill ingen af de öfriga fela mot gästfrihetens lagar. Den ena halfbuteljen följer efter den andra. Samtalen varda allt lifligare vid alla borden. Skämtet sprakar och stiger raketmässigt mot skyn, åt minstone mot Thaliatemplets tinnar. Skrattsalvor smattra. Det glada Stockholm är som älskvärdast.

Men det skymmer på och börjar kännas svalt. Uppassarne bära fram kaféfiltarne, en artighet af värden och en möjlighet för gästerna att dricka ännu ett glas. Påhittet är människovänligt och har visst