Sida 35
II.
Huru man bygger och bor i Stockholm.
Säg mig huru du bor, och jag skall säga dig hvem du är. Visa mig byggnaderne i dina stora städer, och jag skall säga dig ditt folks karaktär. Arkitektens konst är något bland det första man bör taga i betraktande, när man vill lära känna samhället.
Det var en tid, icke så länge sedan, då det stod illa till med den konsten i Stockholm. Den långvariga bristen på företagsamhet i byggnadsväg var icke ämnad att uppmuntra arkitekter. Ända långt in på sjuttiotalet bygde man nästan ingenting, fastän folkökningen då gått upp till nära två och en half procent om året. Slutligen viste mången stockholmare icke hvar han skulle få tak öfver hufvudet, och detta var fallet ej blott bland de fattiga, utan äfven bland de välbärgade, bland dem som kunde betala rätt dryga hyror.
Detta borde åttiotalets stockholmare ha i friskt minne, och likväl låter det nu, när vi läsa annonser om 5,555 till uthyrning lediga rum (se Hyreslistan i augusti 1887), såsom en saga, då någon talar om bostadsbristen i förra årtiondet. Man tänker ej mera på den sorgliga tid, då så många husvilla nödgades flytta in i Sieverska kasernen, i f. d. Kolerasjukhuset, i Westmans Fåfänga eller bo i tältstaden vid Tyskbagarebärgen, där nu en tätt bebygd stadsdel lemnar åt tusental tak öfver hufvudet och riktiga tegelväggar, om ock till en del mindre väl hopkomna.
Det var nödvändigheten som tvang stockholmarne att bygga. De tillfälliga härbärgena måste ersättas af verkliga bostäder. Först tog människokärleken i tu med saken, så bildade man bostadsföreningar, och snart kom spekulationen med i spelet. Genom pänninghjälp så väl af det allmänna som från enskilda, bland andra från drottning