Sida 199
X.
I kyrkan och bönesalen.
Hufvudstadens alla klockor i alla kyrktorn kalla till gudstjänst. Det har ringt först half elfva på förmiddagen, sedan tre kvart till elfva. Så har den tunna klangen af »prestklockan» låtit höra sig, nu dundra storklockorna. Det »ringer samman», heter det. Stora skaror, mest kvinnor, skynda till kyrkorna, och af dessa finnas rätt många i nya Stockholm.
Vår tid är icke kyrklig, heter det, icke ens religiös, påstå somliga, men visst är dock, att kyrkornas, i synnerhet frikyrkornas, antal är här i tillväxt. De senare äro till och med fylda ända till trängsel, och statskyrkans tempel stå ingalunda tomma.
Nya Stockholm synes för den ytlige betraktaren vara företrädesvis en nöjenas stad. I de enskilda sällskapen, själfva tillkomna endast för nöjet, talas så mycket om teatrar, konserter, baler och alla slags förströelser, såsom skulle vi aldrig sysselsätta oss med annat. Öfver alt på våra annonspelare och på husväggarne läser man tillkännagifvanden om offentliga lustbarheter. Sju teatrar täfla om att draga de skådelystna till sig. Från musikkaféernas hvarje afton festligt upplysta salar klinga lockande toner. Det njutningsrika Stockholm skyndar från förlustelse till förlustelse.
Och likväl stå föreläsningssalarne, som väl icke äro endast förströelselokaler, ingalunda tomma. Arbetarinstitutet gifver hvarje afton talrikt besökta föreläsningar. I arbetareföreningen höras föredrag. Särskilda föreningar af arbetare hålla möten, på hvilka många ämnen dryftas, men inga religiösa, så vida det ej skulle vara för att söka visa dessas onyttighet eller skada för framåtskridandet.
