Sida 200
När man ser alt detta och dess utom vet, att mången stockholmare icke unnar sig någon fristund och rakt af anser sig icke ha tid att gå i kyrkan, äfven om han kände lust därtill, skulle man vara böjd att tro, det kyrkorna stode tomma. Detta är dock ingalunda förhållandet, och minst af alt är det händelsen med kapellen och bönesalarne. Dessas tillväxt är verkligen storartad.
År 1848, med omkring 90,000 invånare, annonserades i Stockholms tidningar 28 gudstjänstlokaler för hvarje söndag. År 1858, då Stockholm hade något öfver 100,000 invånare, hade lokalerna för offentlig gudstjänst stigit till 34. I början af 1868, med något öfver 130,000, visade sig ingen ökning. Då hölls hvarje söndag gudstjänst på blott 33 olika ställen. Vid ingången af 1878, då folkmängden ökats till öfver 160,000, voro gudstjänstlokalerna 41. År 1888, med 225,000 invånare, annonseras gudstjänst på öfver 60 ställen och på många af dem flere gånger om dagen.
Ehuru dessa siffror endast angifva yttre förhållanden, äro de likväl icke utan betydelse för kännedomen af det kyrkliga lifvet i nya Stockholm. Gudstjänstlokalernas antal har visserligen ej tillväxt i fullt samma förhållande som befolkningen, enär vi för 40 år sedan hade 28 sådana lokaler på 90,000 människor och nu omkring 60 på 225,000; men de 28 gudstjänstlokalerna år 1848 omfattade dock endast territorialförsamlingarnas kyrkor samt sjukhusens och fängelsernas, och de senare äro nu mera icke medräknade, enär de ej äro offentliga. Territorialförsamlingarna äro fortfarande de samma, fastän med betydligt flere församlingsmedlemmar, men hela återstoden, som är minst lika stor, tillhör de frikyrkliga riktningarna och har helt och hållet tillkommit under de senare årtiondena. Icke en enda ny territorialkyrka har uppförts under dessa år, och förslaget om en sådan, på Ladugårdslandet, som i så fall skulle delas i två församlingar, väckte 1886 häftigt motstånd. Johannis nya kyrka är icke en tillökning i antalet, utan endast en ersättning för församligens afskaffade gamla.
Det är således icke de gamla församlingarna som, oaktadt betydligt tilltagande folkmängd, skaffat sig nya gudstjänstlokaler, utan de nya, som uppstått, tillhöra helt och hållet riktningar som antingen skilt sig från statskyrkan eller anse dennas tempel och presterskap icke för sig tilltalande och därför samla sina anhängare i särskilda kapell och bönesalar.
Ofta höres det påståendet, att dissenterkapellen fyllas af andäktiga, under det statskyrkans tempel stå tomma. Detta är dock icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Kapellen och bönesalarne äro visserligen fylda, men statskyrkans gudstjänstlokaler ej häller öfvergifna. I allmänhet äro de senare mycket besökta, och, då någon omtyckt predikant står i predikstolen, fylda ända till trängsel.