Sida 15
I.
En stockholmspromenad på 1880-talet.
Klockan slår 7 i Klara nya kyrktorn, som smärt och prydligt reser sig öfver Norrmalms alla byggnader, till och med högre än Allmänna telefonbolagets genomskinliga tornbur. Stadens öfriga kyrkor instämma i väckareklangen.
Det är en vacker majmorgon. Solen står redan högt öfver Djurgårdslandet, förgyller Katarinas fagra kupol och de små vårgrönskande trädgårdstäpporna på södra bärgen, smeker de sirliga utsmyckningarna på Tyska kyrkans nya torn med dess klumpiga underdel, kastar glödande blickar på fönsterna i kungliga slottets Logårdssida, på Wennbergska ångkvarnens skorsten och stadens öfriga höga punkter, glittrar förföriskt på Saltsjön och Norrström, sätter lif och färg i det vaknande Stockholm och viger det till en verksam dag.
»Jag skulle tro, att det duger att se på!» utbrast en man till hälften för sig själf, till hälften åt en annan som från södra
