Nya Stockholm

VII.

I badsumpen, på gymnastiken och i badkaret.
I Stockholm är det icke ondt efter vatten. Huru det användes för att underlätta samfärdseln veta vi, men det begagnas också för att göra oss till friska och kraftiga människor. Kalla bad taga vi öfver alt i hufvudstadens sjöomgifningar, icke för nära staden, »der allmän passage sjö- eller landväg begagnas»; det är förbjudet och straffas med böter, och allra minst inom stadens område utanför badsumparne, men så mycket hällre inom dessa.

Å vissa ställen vid hufvudstadens stränder äro på stadens bekostnad anlagda badsumpar som allmänheten mot lindrig afgift eger att begagna, och är därför badande under bar himmel och i öppet vatten ej tillåtet inom staden, enligt hvad öfverståthållare-ämbetets kungörelse af den 11 januari 1869 föreskrifver.

Stockholmaren badar hälst i Norrström, så vida han har råd att kosta på sig en biljett till den nya sim- och badinrättningen, en af vår hufvudstads både vackraste och nyttigaste inrättningar.

Den första siminrättning i Sverige upprättades i Upsala mot slutet af 1700-talet af astronomen Jöns Svanberg, men det var icke förrän 1827 som Stockholm fick en dylik. Fabrikör C. D. Lind anlade då vid Riddarholmen den simskola som egt bestånd ända långt in på 1880-talet, länge kallades Lindska siminrättningen och sedan Gjörckes efter sin mångåriga föreståndare, dansören vid kongl, teatern och simläraren F. A. Gjörcke, eller Norstedts efter egarne P. A. Norstedt & söner.

Nästan samtidigt med Linds inrättning anlades en annan, också vid Riddarholmsstranden, fastän mera inåt Mälaren, af grosshandlaren O. Åbom. Föreståndare och lärare vid den senare var under många år trumpetaren vid lifregementets dragoner, fanjunkaren H. S. Söderholtz. Men »Åbomska simskolan» måste upphöra 1853, emedan platsen skulle användas till utvidgande af ångbåtshamnen nedanför Allmänna pantlåneinrättningens lokal. En tredje