Nya Stockholm

VI.

I spårvagnar och på ångslupar, med hyrkuskar, åkare, hissar och stadsbud.
Det är en höstafton vid slussen. Ännu synes en röd kvällshimmel öfver Mälaren, men åt Saltsjösidan skymmer det starkt på. Mörkret lägger sig öfver staden. Då blänker det till väster ut. Aftonrodnaden bleknar för det elektriska skenet från Mariahissen som lyser upp Skinnarviksbärgen och kastar ljusblått skimmer öfver vattnet. Plötsligt vakna de elektriska lågorna i lyktorna äfven vid slussen och bortåt Skeppsbron, där de stora ängarne lasta i fulla ljusfloder. Det är brådtom med höstskeppningarna. Den elektriska belysningen hjälper till.

Mörkret har icke fått någon makt med staden. På Katarinasidan tändes det ena ljuset efter det andra i de små kojornas fönster, öfverlefvor från gamla Stockholm, och i de ståtliga husen här och där på bärgssluttningen, nya Stockholms förposter åt det hållet. Under Katarinatornet, som skymtar fram emot natthimmeln, glimrar en lång rad med ljuspunkter. Det är Mosebackes starkt upplysta terrass.

Det är en syn som icke visar sig på många andra ställen, knapt på något, mera målerisk kanske än de ryktbaraste storstadsutsigter i det öfriga Europa, något mäktigt och egendomligt, må hända också fantastiskt. Vatten åt ena hållet, ännu större vatten åt det andra, höjder som sträcka sig längs vattnen, med mjuka, i fjärran försvinnande linier, skarpt belysta punkter, hela strömmar af nutidsljuset i natten, på andra ställen bara små lysande prickar, fasta i södermalmsbornas fönster, irrande på vattenytan, somliga närmande sig, andra flyende och snart slukade af mörkret som på afstånd omger den aftonglänsande staden.