Nya Stockholm

XII.

På båda sidor om ridån.

Till teatern, till kungliga Stora! Skicka genast ned till biljettluckan och bed fru Hoffman eller fröken Carling att skaffa oss ett par goda platser.

Stockholm har för närvarande (1888) sju teatersalonger, men den mest kännetecknande för vårt hufvudstadslif är onekligen kungl. Stora teaterns. Där äro alla samhällsklasser, alla estetiska åsigter, alla smakriktningar företrädda, ty på den teatern ser och hör man alla olika slag af scenisk konst.

Ingen af de andra teatrarne bjuder både på den allvarliga operan och det högre skådespelet jämte, någon gång åtminstone, den fina komedien och det lätta lustspelet. Där har man ännu under 80-talet fått höra fröken Grabow och hr Ödmann, se fru Hwasser och hr Elmlund, där var fröken Björkegren den högtragiska Antigone och fru Dorsch-Bosin har där skakat oss med sin framställning af Hjördis. Dit komma på gästbesök både Knut Almlöf och Ernesto Rossi, Kristina Nilsson och Pauline Lucca, och lilla fru Hartman visar sig också någon gång, kanske till och med vår glade Svante.

Ingen annan Stockholmsteater har ett »hofkapell», och själfve Nya teatern har ej lyckats få i hop en ballet sådan som Stora teaterns. Därför samlas i den teaterns salong alla våra teatervänner, alla som älska det ena eller andra slaget af nyss nämda sceniska konstarter. Det är i den salongen man har bäst tillfälle att se och iakttaga »publiken», från och med parkett till och med femte radens sida.

Man vill kanske redan dagen förut göra sig försäkrad om plats. Då tittar man in i biljettluckan i andra förstugan åt Arsenalsgatan. Gå icke miste och stig in i tredje förstugan, ty då kommer ni in på Operakafét och blir kanske där sittande. I förköpsluckan, där de ofvan nämda fruntimmerna — icke fröken Grabow och de andra,