Sida 710
XXXIII. Elden är lös!
Just som Stockholms invånare lågo i sin djupaste sömn, väcktes de ofta nog af larmskott och klämtningar i stadens alla kyrktorn, och sömnen drefs då fullständigt på flykten af de äfven i de trångaste gator skrällande och dundrande trummorna, hvilket alt skulle underrätta dem om att eldsvåda utbrutit någonstädes inom stadens område eller på Djurgården. Då redo hästgardisterna i sporrsträck, och fotgardenas marschtakt gaf genljud mellan de höga husen. Alt var beräknadt på så mycket buller som möjligt för att få så många människor som möjligt på benen.
Men med själfva släckningen stod det mycket illa till. De små vattentunnorna, som kommo skramlande på skrala kärror, innehöllo ej mycket släckningsämne, och släckningsredskapen för öfrigt voro af dålig beskaffenhet, släckningsmanskapet oöfvadt och utan manstukt. Det hela var ett elände, och likväl deltog hvar enda stockholmare i det eländet. Alla skulle ut och se på huru det brann, och de flesta ville föra befäl, säga huru man skulle bära sig åt för att få vattnet ur mynningen på en slang och icke genom trashålen på slangens sida, anordna om räddningen af husgeråd och människor, springa i vägen för polisen, gifva goda råd åt kommendanten, göra sig bemärkt af konungen, ty konungen skulle naturligtvis också vara med. Under tiden brann alt sammans ned, och husgerådet gick förloradt under räddningen, och människolif spildes också ej sällan.
