Sida 338
XV.
På middagar och supéer.
Ovanligt är det icke, att en stockholmare som »lefver med i verlden» mottager fyra eller fem middagsbjudningar i veckan under tiden mellan nyåret och påsk samt att han lika många gånger bjudes på supé, med dans, om han är ungkarl och ännu valsmessig, med spelparti kanske om han hör till de gamle herrarne. Alltid är det mycket folk på supéerna, och balerna äro. alltid »animerade». De riktigt stora middagsbjudningarna börja kanske något inskränkas i nya Stockholm, men äro ännu visst icke afskaffade. De ha i lång tid varit herskare i vårt hufvudstadslif. »Vi äro tvungna att se folk hos oss», säger frun i huset; »vi ha så stort umgänge» ... »Det är nödvändigt för min ställning», förklarar mannen till en förtrogen. Och så bjuda de i hop så stort antal som möjligt. Alla höra de till »umgänget», fastän det nog händer, att värden icke känner igen dem alla samt att värdinnan kommer i förlägenhet, då hon skall för hvarandra föreställa två af husets »närmaste vänner».
Det är för de stora bjudningarna som man har en stor våning och i synnerhet en stor sal hvilken användes både till matsal och danssalong. Så stora matsalar känner man icke till i andra lands enskilda våningar, och i Paris skulle man finna dem ofantliga. Här måste de finnas, ty här ingå de i de fosterländska sedvanorna och utgöra inhemska kulturprof.
Matsalen är möblerad i ek, stor och tung och med bildhuggeri. Stolarne äro så stela med de höga ryggstyckena och så vigtiga, att man skall vara en stark karl för att lyfta dem, och »buffeten», fordom kallad salsskänk, är ett vidunder i omfång, men ett vidunder
