Sida 337
Karl, men har man väl kommit dit, måste man stanna för att på ett värdigt sätt kröna festen med folksången, fuktad af åtskilliga dryckesvaror. Det är naturligtvis de unge manlige, men ett och annat gråskägg räknar sig dit, af idel tillgifvenhet för konungahuset naturligtvis. Redan vid ett-tiden på natten äro många balgäster åter samlade. Klockan tu finnes icke en enda ledig plats. Alla rummen i två våningar äro fylda med militära och civila uniformer, svarta frackar med och utan stjärnor, men med hvita halsdukar.
Alla klinga med hvarandra, alla äro bekanta, alla tala på en gång om den lyckade balen. Här och där stiger en särskild festtalare fram och föreslår en skål. Men så slås dörrarne upp, och med knapp nöd tränger en ny skara in i rummet. Det är sångarne, de som företrädesvis kallas »sångare» och som draga från rum till rum för att sjunga folksången, liksom icke alla andra sjöngo den sången både före »sångarnes» ankomst och sedan de aflägsnat sig. Kraftiga hurrarop höjas.
Klockan är fyra. De flesta draga sig hemåt. Möjligt är dock, att ett litet slutet sällskap frukosterar klockan sex. Men då är efterspelet vanligen snart till ända, och så har man endast minnet kvar af den lysande festen i konungaborgen och det glada efterspelet hos Kung Karl — något egendomligt stockholmskt.
