Sida 348
XVI.
En afton i Idun.
Det är första lördagskvällen i månaden. Den mindre salen i Hôtel Phœnix’ festvåning ser ännu tämligen folktom ut. men klockan är ej häller mer än sju.
Bland de tidigaste på platsen är en äldre man med hvitt hår och skägg. Han ler vänligt och kamratlikt mot en och annan yngre, hälsar med en verldsmans förbindlighet på andra, talar om taflorna på väggen, om konsten i vårt land och på främmande ort nu och för årtionden sedan. Han har sett mycket och ej glömt hvad han sett, i synnerhet hvad han sett i Italien för fyratio år sedan. Alt står för hans ögon i ungdomens glada ljus. Palma Vecchio kallas han af vännerna, men gammal är professor Palm blott till åren.
Där kommer en yngre man, åt minstone ett fjärdedels århundrade yngre än den förre, en som nickar och ler åt hvar och en, som känner alla, är vän med alla och tages i anspråk af alla. Genast är han omgifven af flertalet bland de närvarande, hälsad, tilltalad, tillfrågad. Han slår sig ned vid ett bord vid långväggen, midt emot ingången, tager fram åtskilliga papper, har mycket att bestyra, men svarar på alla frågor, lemnar alltid tillfredsställande upplysningar, under det han samtidigt inlåter sig i skämtsamt munhuggeri med någon närmare vän af alla de närvarande nära vännerne.
Blicken lyser så muntert mot de kringstående. Hela ansigtet ler, ett fylligt, men icke fetlagdt ansigte med helt skägg, brunt, något litet uppblandadt med ett och annat blondt strå, en blondhet som tiden åstadkommit. Men det är också alt hvad tiden kan göra åt den