Sida 578
XXVIII.
Bland sjuka och fattiga.
Till kännetecknande af ett samhälle bidrager otvifvelaktigt i icke ringa grad det sätt hvarpå de sjuka och fattiga behandlas. Stockholm har äfven i detta afseende gjort betydande framsteg under de senaste årtiondena. När t. ex. Serafimer-lasarettets nuvarande byggnad invigdes för 57 år sedan, ansågs det vara ett alldeles oöfverträffligt sjukhus, men då grundstenen till nybyggnaden vid detta lasarett lades sommaren 1889, visste man, att det hittills varande lasarettets otillräckliga och mindre ändamålsenliga lokaler ganska mycket inom detta sjukhus hämmat utvecklingen af den nyare tidens sjukvård, hvilken inom andra sådana inrättningar gjort så betydande framsteg.
Det hade redan under Stockholms första tid funnits oundvikligt att upprätta en anstalt där sjuka kunde få vård och bot. Den äldsta inrättning för det ändamålet var Helgeandshuset på Stockholmen som däraf fick namnet Helgeandsholmen och som räknade sin tillvaro från konung Valdemars tid. Men det var icke förr än långt in på 1700-talet som fråga uppstod om en riktigt ordnad sjukvårdsanstalt. År 1739 väckte då varande gardeslöjtnanten S. Stjerneld (sedermera fältmarskalk) motion på riddarhuset i det syftet, och den särskildt tillförordnade sundhetskommissionen hade redan året förut fäst kungl. maj:ts uppmärksamhet på nödvändigheten af en lasarettsinrättning icke blott för sjukvården, utan äfven för utbildande af skickliga läkare. Riksdagen insåg sakens vigt, men anslog icke några medel, utan skulle en fond bildas genom stamböckers kringsändande, inrättande af ett lotteri och afgift af en daler silfvermynt för hvarje svensk komedi som spelades i hufvudstaden samt vidare genom insamlingar vid bröllop, barndop o. s. v.