Sida 579
Men föga samlades, och hela saken skred icke framåt förr än arkitekten Abraham Bäck och professor Olof Acrel togo den om hand i slutet af 1740-talet, och då Serafimerorden instiftades, bestämdes, att dess medlemmar skulle bland annat »hafva vård om de sjuka samt besöka sjuk- och fattighus och deras bästa vårda». År 1749 inköptes presidenten, frih. Erland Bromans egendom å Kungsholmen och anordnades till lasarett, hvilket öppnades 1752 och fick namn af kungl. serafimerlasarettet. Styrelsen uppdrogs först åt två serafimerriddare samt sedan åt det 1787 stiftade serafimerordens gillet. Sedan detta gilles befattning med hospitalerna upphörde, utgjordes lasarettets direktion af två serafimerriddare ända till 1888, då, ehuru, såsom öfverläkaren, prof. C. J. Rossander anmärker i sin rapport för nämda år, intet har förekommit som bevisat att en omskapning af direktionen varit af nödvändighet påkallad, lasarettet fick en särskild styrelse af sex personer, bland hvilka ordföranden och vice ordföranden utses af kungl. m:t, en ledamot väljes af Stockholms stadsfullmäktige, en annan af Stockholms läns landsting samt de två öfrige äro öfverkirurgen och öfverläkaren.
I början hade lasarettet blott åtta sängar, fördelade på ut- och invärtesafdelningarna. År 1759 ökades antalet till trettiotvå och några år därefter till fyrtiofyra, men sjönk och steg sedan alt efter lasarettets inkomster. År 1805 hade det stigit till ett hundra och var 1823 ett hundrafyrtio. Betydliga donationer hade gjort denna tillökning möjlig. År 1827 tillsattes af k. m:t en komité som afgaf förslag om lasarettets utvidgning till omkring tre hundra sängar samt häntydde huru medel kunde därtill anskaffas genom statsbidrag, understöd från Stockholms stad, personlig uttaxering, viss betalning af de sjuka, o. s. v. Lasarettets utvidgande efter detta förslag anbefaldes 1828. Året derpå började byggnadsarbetet och 1832 var det fullbordadt.
Med Stockholms tillväxt och ökade fordringar på förbättrad sjukvård fans lasarettet småningom otillräckligt och föga ändamålsenligt. Efter ett half århundrade ansåg man det nästan odugligt. Tanken på dess ombyggnad stadgades alt mer. Sabatsbergs sjukhus gaf godt föredöme för ett nytt och på annan plats. Åtskilliga platser kommo på tal, men ingen vann sakkunnigas fullkomliga bifall, synnerligen som kostnaderna för tomt ökade svårigheterna. Vid 1881 års riksdag väckte frih. A. Nordenskiöld motion om anslag af statsverket för ombyggnad af lasarettet på dess gamla tomt. Motionen vann dock ingen framgång hufvudsakligen af det skäl, att riksdagen ville först erfara i hvad mån Stockholms stad och län voro hugade att lemna bidrag för sina fattiga eller mindre bemedlade sjuke. Landstinget anslog 50,000 kr., men stadsfullmäktige fäste vid beviljandet af det till 1,300,000 kr. uppgående kostnadsförslaget sådana vilkor, att serafimer-lasaretts-direktionen ansåg dem icke antagliga.
Efter flere olika förslag och många funderingar hit och dit, beslöts ändtligen, att ett nytt sjukhus skulle uppföras på gamla tomten med bibehållande af så stor del som möjligt af den hittills varande lasarettsbyggnaden. I öfverensstämmelse därmed ha arkitekterne A. & H. Kumlien i samråd med lasarettets två öfverläkare uppgjort ritningar till den nya lasarettsbyggnaden, hvilka, efter granskning af öfverintendentsämbetet och Stockholms hälsovårdsnämd, af k. m:t faststälts. Proposition om anslag till ombyggnaden afläts af k. m:t vid 1888 års riksdag och beviljades på så sätt, att då hela kostnaden anslogs till 1,060,000 kr., skulle Stockholms stad bidraga med tre trettondelar och högst 244,600 kr. Landstinget har gifvit 50,000 kr., lasarettsdirektionen 300,000 kr. Återstoden beviljades af riksdagen och skulle med 465,400 kr. utgå under fyra år. Lasarettsdirektionen kan lemna sitt stora bidrag utan att minska sjukhusets kapital