Sida 60
III.
I stadsparkerne.
Den som för ett par årtionden sedan besökte de stora städerne i mellersta och södra Europa och såg den vackra grönskan och de fagra blommorna i deras parker, trodde nog, att denna rika växtlighet midt bland husmassorna vore en följd endast af det milda klimatet samt att något dylikt aldrig kunde åstadkommas så långt upp i norr som där Stockholm ligger. En gång stod den som skrifver detta bredvid en annan stockholmare och betraktade de vackra gräsmattorna som gjorde den för kejserliga familjen afstängda delen af Tuilerieträdgården till något alldeles egendomligt vackert, och vi sade båda två:
»Något sådant får man sannerligen inte se i Logården och ännu mindre i Humlegården.»
På Kungsträdgården tänkte vi naturligtvis icke. Gräsmattor på Karl den trettondes eget torg vore en orimlighet, större än alla andra orimligheter.
Att i vår hufvudstad få en »square», sådan som de många små oaserne med det namnet i London, långt mindre en park som någon af den stadens äfven minsta, öfversteg den djärfvaste inbillningskrafts gränser.
Vi hade vår Djurgård. Med honom tröstade vi oss, men sällan kommo vi längre än till Hasselbacken, om icke möjligtvis på Bellmansdagen ända till Bellmansro. I staden nöjde vi oss med den mycket obetydliga och alldeles vanskötta Berzelii park, hvilken egentligen var blott en förgård till Berns salong, och för öfrigt med Karl den trettondes torgs sandplaner och torra alléer under de dammiga träden. Till Humlegården gingo vi icke, vi som ville kallas »bättre folk». På Södermalm hade vi Adolf Fredriks torg, mycket mindre än Karl den