Sida 61
trettondes, men lika dammigt och ej på ringaste sätt lämpligt till lustvandring, synnerligen som det företrädesvis var ett salutorg för landtmannaalster.
Vi nötte på gatstenarne, när vi ville ha rörelse i friska luften, som just ej var synnerligt frisk.
Länge tålde det innan Stockholm kunde frigöra sig från det obehagliga vitsordet, att vara den sämst stenlagda stad i Europa. Ännu 1862 voro blott Norrbro, en del af Gustaf Adolfs torg, halfva Fredsgatan och Drottninggatan till Lilla Vattugatan belagda med tuktad sten. Öfver allt annars på Norrmalm och öfver hela Södermalm slet man skodon och plågade man fötter på oformliga fältstenar. I den inre staden funnos några få delar belagda med tuktad sten, men på Regeringsgatan räckte den stenen ej längre än till Lästmakaregatan och på Malmskillnadsgatan tog den slut redan vid Hamngatans hörn. I staden inom broarne hade några flera gator fått bättre stenläggning, men på Södermalm voro blott Götgatan till Tjärhofsgatan, Hornsgatan till Stora Skinnarviksgatan samt Stora Badstugatans korta sträcka belagda med tuktad sten. På Kungsholmen var det endast halfva Handtverkaregatan som fått sådan, men på Ladugårdslandet fans 1872 icke ännu en enda gata så tuktad. Man var glad att på de förnämsta gatorna ha trottoarer med skaplig sten.
I medlet af åttiotalet var detta betydligt förbättradt. Det är visserligen sant, att af de 1,564,217 kvadratmeter som Stockholms alla gator då omfattade i yta, upptogos endast något öfver 300,000 af tuktad sten i körbanor och rännstenar samt nära 200,000 i gångbanor, men dess utom funnos öfver 12,000 kv.meter i asfaltgångbanor, öfver 65,500 i makadamiserad väg, öfver 403,000 i körbanor med fältgrus, 37,000 i gångbanor med sådant grus samt 2,177 kv.meter i träkubbar. Tager man procenten af hela gatuytan, finner man, att då tuktad och huggen sten tio år förut användts i 25,88, fans den i medlet af åttiotalet i 41,22 procent.
***
Ofta skrefvo tidningarna, och röster läto för öfrigt i det allmänna höra sig om nyttan och behaget af stadsparkers anläggande på fullt allvar. Det kostar så mycket, invändes, och mången tyckte nog också, att det vore bara öfverflöd och snobberi för att lättingen skulle slippa få ömma fötter på gatstenarne. Från motsatt håll framhölls, att kostnaden skulle rikligt ersättas genom förbättrade hälsoförhållanden och relativt minskade utgifter för sjukas vård. Exempel anfördes från andra större städer i Europa, i hvilka de planterade träden och blommorna samt de väl skötta gräsmattorna utöfvat godt inflytande på invånarnes välbefinnande.
Och nu, i senare delen af åttiotalet, ha vi parker, som ej blott kunna täfla med de bästa i Europas öfriga städer, utan till och med öfverträffa flere bland dem. Det har dock icke gått plötsligt, utan småningom förberedts och länge utarbetats. Förändringen kan
