Sida 652
XXX.
I Arbetareföreningen och bland socialdemokrater.
Obemärkt vanligtvis af de högre klasserna, framlefde arbetsklassen sitt lif i gamla Stockholm. Han hade sina skrån och ämbetshus, gesällskap och härbärgen, men alt detta hölls inom lykta dörrar och kom sällan eller aldrig i beröring med det öfriga samhället. Lika instängdt var ock kroppsarbetarens enskilda lif. Det var endast stormännen inom skråen, åldermän och bisittare, som någon gång läto tala om sig. Om alla de öfriga var det tyst, och slägte efter slägte gjorde sitt arbete i stillhet, fick en knapp arbetslön, kämpade mot fattigdomen, teg och led eller sökte sin tröst i glaset. De små arbetsgifvarne, skråmästarne, hade det föga bättre än deras gesäller och lärlingar, men, äfven om mästarens tarfliga middagsbord var gemensamt för dem alla, så var likväl ett djupt svalg mellan borgaren och gesällen, och den senare hade ingenting att säga i samhället. Hans kritik af det »bestående» stannade på härbärget eller krogen.
Närmast efter näringsfrihetens införande på 1840-talet började förhållandena undergå väsentlig förändring. Redan före franska februarirevolutionen rörde arbetarne på sig och fordrade delaktighet i samhällsrättigheter, och närmast efter revolutionen vardt rörelsen ännu större.
Bildningscirkeln hade stiftats 1845 och vardt af icke ringa betydelse för arbetsklassens lyftning åt minstone genom förädlande tidsfördrif. Men snart
