Sida 653
nöjde man sig icke med hvad denna »cirkel» hade att bjuda. Arbetarne ville vinna något äfven på det politiska området, och i den syftningen uppstod i Stockholm en arbetareförening som drog icke så litet folk från bildningscirkeln, men innan 1850-talets slut voro så väl det ena som det andra af dessa sällskap endast minnen af den rörelse som uppstått öfver alt hos arbetsklassen. En ny arbetareförening, bildad i slutet af 1850-talet, vardt ej häller långlifvad.
Det var nästan endast sjuk- och begrafningskassor som bildades före 1860, men dessa hade i allmänhet arbetare till grundläggare och förvaltare, under det de nyss nämda föreningarna leddes af andra personer, i synnerhet tidningsmän och andra skriftställare. Kassorna gälde icke annat än inbördes ekonomiskt bistånd, och man tycktes tämligen allmänt antaga, att arbetareföreningar med andra syftemål aldrig skulle i Stockholm få något varaktigt bestånd.
På andra ställen i riket tycktes de dock trifvas, och så väl Göteborg som Norrköping hade arbetareföreningar med mera allmänt ändamål. Under den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866 besöktes hufvudstaden af åtskilliga medlemmar af Norrköpings arbetareförening, hvilka af sällskapet E. & F. (»Enighet och frihet») inbjödos till ett samkväm å Djurgården. E. & F. hade bildats redan 1855 af en då inom arbetareklassen mycket bekant person, landtmäteri-auskultanten och tidningsmannen T. Bolin, samt skräddaren och tidningsmannen J. E. Söderstedt och hade visserligen till hufvudmål sjuk- och begrafningshjälp, men också sträfvande efter borgerlig frihet, hvarför sällskapet sysselsatte sig med politiska och sociala frågor. Det utgjorde dock aldrig någon föreningslänk mellan något större antal arbetare. Men under samkvämet på Djurgården stadgades hos smedarbetaren H. Hagerman, vice ordförande i E. & F., och typografen P. G. Pettersson, sällskapets sekreterare, beslutet att söka bilda en ny arbetareförening i Stockholm.
Ej långt därefter, den 19 augusti 1866, samlades sjutton personer i Hagermans bostad å Kungsholmen och upprättade ett sällskap som snart antog namnet Stockholms Arbetareförening. Föreningen gick stillsamt till väga, och allmänheten tycktes knappt ana hennes tillvaro, men småningom började man dock tala om den nya föreningen, fastän icke med synnerligt förtroende, och föreningen sökte alt mera utvidga sin verksamhet, kanske till och med på alt för många områden. Stockholms arbetareförening har, kan man säga, ingripit i hufvudstadens kroppsarbetares alla förhållanden, men först och främst har hon sökt åstadkomma ett fast samband mellan arbetare af alla yrken. Den första uppsättningen bestod helt och hållet af kroppsarbetare, och dessa ha ock framgent utgjort själfva kärnan och det vida öfvervägande flertalet af medlemmar. Men föreningen har bland sina ledamöter räknat äfven fabrikanter och handtverksmästare, vetenskapsmän, skriftställare, köpmän samt civile och militäre tjänstemän. Det är ett sällskap af olika samhällslager, men där alla ha lika rätt och skulle således åt minstone närma sig det ideal af samband mellan olika klasser som hvarje vän af framåtskridande så gärna vill se förverkligadt, dock tyckes det ännu vara tämligen långt dit.