Nya Stockholm

med fördelaktigt utseende och prydd med antika silfverpjeser. Här är alt antikt som är hundra år, kanske också något yngre, alldeles oberoende af stilen och tillverkningsorten. På en hylla som afslutar den höga träpanelningen och löper kring alla väggarne eller åt minstone längs den förnämsta långväggen finner man tallrikar, muggar och mångahanda krukmakargods i gammal fajans, majolika kanske, kärl från Rhein och andra berömda »potterier». Alt är »antikt».

Men gästerna införas icke genast i matsalen. De proppas in i salongen, fordom kallad förmaket, i kabinettet med de små förtjusande rococomöblerna, också »antika», och i herrns rum i renässansstil, ja kanske till och med i sängkammaren, hvilken i Stockholm icke är något afstängdt och för obehöriga otillgängligt rum. Öfver alt är det fullt med möbler och öfverfullt med gäster på och mellan sofforna, kåsöserna, fåtöljerna och stolarna. Möbelformerna äro alt mera raka, stela och högtidliga, gammaltyska och obekväma till och med i fåtöljerna och i tvärraka soffan under väggbrädet, ty äfven i salongen finnes ett sådant bräde, en hylla med åtskilliga kuriositeter. För att gifva omvexling åt de jämnlöpande linierna, stänges en möbel hit, en dit, men de se ej ledigare ut för det. I herrns rum, ofta det minsta och obekvämaste, äro möblerna allra allvarligast, men där står skrifbordet på sned midt på golfvet, alldeles oberoende af dagern och utrymmet. Det skall se otvunget ut,

Det är icke behagligt att kryssa fram mellan alla dessa raka linier och rätvinkliga hörn i de öfverfylda rummen, men det är åt minstone icke så tomt och uttrycksfattigt som i gamla Stockholms glest möblerade boningar med få eller inga bekvämligheter längs de kala väggarne med några få kopparstick. I nya Stockholms salonger ser man åt minstone ett och annat konstverk. Här finnes Sveriges allmänna konstförening, och nästan hvarje år har man ett lotteri för det eller det välgörande ändamålet, för nordiska muséet, konstnärsförbundet, idiothemmet o. s. v., och alt detta bidrager att göra våra hem någorlunda konstnärligt utrustade. Konstverk köpas icke i nya Stockholm, de vinnas på lotteri, men det gör ju icke något till saken, då man ser dem i den fina salongen hos den gästvänliga familjen som är känd för sina utmärkta middagar.

»Det är väl aldrig gående bord?» hviskar en herre med ängslan till sin närmaste granne i salongen.

»Jo, det vill jag hoppas», svarar den andre. »Kan man vara mera fri än under en gående middag? Man tager för sig hvad man vill och huru mycket man vill, slår sig ned hvar man finner för godt, väljer sitt sällskap, är oberoende och fullt själfständig.»

»Tackar ödmjukast! Man kämpar om matbitarne, liksom man