Sida 340
i lifvet kifvas om brödstyckena, får en gaffel i nacken, en såsskål på ryggen, ett glas vin öfver västen. Man är knuffad och trampad, skall passa upp på damerna, är slaf och det utan födar, är....»
Klagovisan afbrytes af vaktmästarne med smörgåsbrickorna och de förtroendemän som bära bränvinsflaskorna. Äfven smörgåsbordet är gående, och detta är onekligen ett framsteg. Det finnes familjer som gått ännu längre och afskaffat hela »institutionen», det gamla fosterländska bruket att taga »helan» och »halfvan», kanske äfven »terzen» samt proppa magen full med viktualier redan innan man kommer till det egentliga middagsbordet. Alla ha dock icke ännu vågat taga steget fullt ut, men onekligt är, att dit syftar nya Stockholm. Tills vidare läpjar man på en kummin, renadt eller aquavit, tager en liten tunn smörgås med tilltugg och är icke i något afseende öfverlastade när man träder in i matsalen.
Herrarne bjuda naturligtvis damerna armen, ty ännu kan icke någon kvinna, vore hon än aldrig så frigjord, gå ensam från sa-longen till matsalen. Hon måste ha ett stöd; och är hon väl inkommen i salen, måste ledsagaren skaffa henne, i fall det är gående bord, en god plats, måste springa efter mat åt henne, måste se till att hon har något att dricka samt att hon får godt sällskap.
Det är gående bord äfven denna gång, ty herrskapet X. har så ofantligt stort umgänge, och matsalen är lämpad därefter. Men dessa ociviliserade tillställningar som hörde till det Stockholm som lefde omkring midten af århundradet, något förut och långt efter, tyckas lyckligtvis vara på väg att afskaffas och öfverlefva kanske icke adertonhundratalets slut. I deras ställe har man redan nu till en del åter fått dessa behagliga gästabud, där man ordentligt sitter vid ett gemensamt bord, äter, dricker och pratar i all sköns lugn, känner sig vara medlem af ett bildadt samhälle och icke tillhöra en halfvild hord som slåss om maten och trampar under fötterna ej blott sin nästas liktornar, utan alt hvad godt skick heter. Ett »sittande bord» är det som egentligen skiljer det bildade samhället från det obildade.
Timmen för en middagsbjudning är nu vanligen klockan fem, sällan tidigare, men ej häller senare. Antalet af gäster kommer naturligtvis att inskränkas genom det allmänna återvändandet till de sittande borden, men i de flesta fall öfverskrides ännu det högsta som en god föreskrift påbjuder — »ej flere än sånggudinnorna». Att ej »färre än gracerna» förekomma, faller af sig själft. Välplägnaden är ungefär densamma, antingen man sitter eller går, och sällan olika i olika hus, äfven om förmögenhetsförhållandena äro ganska skiljaktiga, i allmänhet lika god som tillräcklig, ej sällan öfverflödig.