Nya Stockholm

Sådant var tillståndet ännu få år före 1880-talets början. Allmänt insågs behofvet af brandväsendets fullständiga omskapande, men myndigheterna ryggade till baka för de stora kostnaderna, och frågan fick vänta på sin lösning till dess vådorna af det gamla oefterrättlighetstillståndet framträdt så starkt, att en ändring nödvändigt måste företagas. Det var branden i Palinska huset, nu mera Inteckningsbolagets, vid Gustaf Adolfs torg, natten mellan den 11 och 12 november 1873, som gjorde slag i saken. Där spildes människolif som otvifvelaktigt kunnat räddas, om snabbhet och ändamålsenlighet funnits vid släckningen, och från det tillfället var Stockholms gamla brandväsende för alltid utdömdt.

Genom nya brandordningen, antagen af stadsfullmäktige den 1 oktober 1875 samt faststäld af öfverståthållareämbetet den 30 i samma månad, har Stockholms eldsläckningsväsende höjt sig till en punkt, fullt jämförlig med den utlandets större städer redan förut uppnått.

Brandtrumpeten låter nu höra sig redan på tämligen stort afstånd, men det är ett buller som ej kan jämföras med klämtningar i kyrkklockorna, kanonskotten och larmtrummorna. Det är icke ett uppmaningstecken, att Stockholm skall gå »man ur huse» för att se på en eldsvåda, utan en varningssignal för att folket på gatan skall laga sig undan och lemna vägen fri för dem som utan allmänhetens hjälp skola släcka elden. Trumpetens ljud ledsagas af en klockas klingande, och båda jaga upp på trottoaren alla som icke ha något med eldsläckning att göra, och det ha inga andra än brandkåren. Således: fort undan!

B. Hollsten.

Det bär af i skenande traf från hufvudstationen vid Johannis kyrkogård, Malmskilnadsgatan utför och så vidare till det ställe, där elden brutit ut. På hvarje sprutvagn sitter ett halft tjog unge kraftige män i full utrustning med hjälmar och alt tillbehör, och bredvid kusken på främste vagnen ser man brandchefen sjelf, kommendörkapten B. Hollsten, hvars kraftfulla figur och öppna, käcka ansigte med den fasta blicken bära intyg om en befälhafvares bästa egenskaper. Det är han, en af Stockholms mest populära personligheter, som leder det hela, följer alt med skarp uppmärksamhet, afgör hvad som skall uträttas, och han gör det utan att länge besinna sig, med full tillförsigt till underbefälets och manskapets beredvillighet och förmåga.

En ståtlig syn är att se dessa sprutvagnar jaga framåt så fort de starka och snabba hästarne förmå löpa. Det är också en nästan hemsk syn i natten, icke så bländande som Berlins brandkår, då denne med blossande facklor ilar till sitt mål, ty Stockholms åker vanligtvis blott med några lyktor, men det är såsom susade »Åsgårdsreiden» i mörkret