Sida 107
Midt för oss, i den genomskinliga jätten som reser sig högt i luften, synas två rörliga ljus, af hvilka ett stiger uppåt och det andra sjunker. Det ser underligt ut.
Men omkring oss ilar en folkström söder ut, en annan åt motsatt håll. Här och där brytas strömmarne, och människovågorna rulla åt olika sidor, dela sig hit och dit. Norrmalmsbor och södermalmsbor skynda till skilda mål, till sina arbeten, nöjen eller hvila.
Ångslupar komma från Djurgården, Tegelviken, Dockan och lägga till vid Räntmästaretrappan. Det ringer på ena sidan om Slussen. Det är hästspårvagnen. Ännu en ringning, ännu en vagn. Här är stort spårmöte och station. Det ringer på andra sidan. Det är ångspårvagnen. En ångare kommer, kör in på vändskifvan, något annat än i gamla Stockholm »stadens vändplan», och frustar snart af igen.
Längre bort frustar det ännu starkare och det dunkar doft. Det är ett järnvägståg som kommer ut ur stora tunnelns mörker och på sammanbindningsbanan rusar öfver Mälaren, belyst af Mariahissens elektriska ljus.
Detta är nya Stockholm på en af dess lifligaste punkter. Här ser man stadens förnämsta samfärdsmedel i vår tid, till lands och vatten samt till och med i luften. De där stora lyktorna, som sväfva upp och ned i den väldiga järnjättens genomskinliga innandöme, äro luftiga befordringsmedel, Katarinahissens personkorgar. Det är människor inne i lyktorna, människor som i allra största lugn sväfva mellan himmel och jord för att nå sina hem eller befordras till sina nöjen, till Mosebackes »Folies Bergère» eller Södra teaterns »Sommarsaga».
För öfrigt vimlar det af gatufarare som stiga i och ur spårvagnarne, sitta i hyrvagnar och droskor, gå ombord på ångsluparne, ila hit och dit. Slussplanen och Karl Johanstorg samt de dem förenande slussbroarne bilda den största knuten i det stora stockholmska samfärdsnätet.
***
I början af 1870:talet yttrade en ingeniör: »Här i Stockholm kunna vi aldrig få spårvägar, ty marken är alldeles för kuperad.» Få år därefter voro spårvägslinier i full värksamhet mellan Slussen—Norrbro—Grefbron samt mellan Slussen—Norrbro—Roslagstorg, och innan årtiondet gått till ända funnos linierna Gustaf Adolfs torg—Kungsholmstorg samt Roslagstorg—Grefbron—Djurgården och, sedan östra Norrmalmslinien sammanknutits med den västra, hela Ringlinien.
