Sida 201
Många omtyckte predikanter har nya Stockholm verkligen icke, men de få som finnas äro mycket eftersökte, och då t. ex. pastor primarius, d:r Fehr, predikar i Storkyrkan, är detta stora tempel öfverfullt af åhörare, onekligen mest fruntimmer. Statskyrkans och i synnerhet den icke pietistiska delen af hennes presterskap samlar kring sig Stockholms mest bildade allmänhet, d. v. s. dem bland denna som gå i kyrkan — åtskilliga gå aldrig att höra en predikan — under det att de mindre bildade fordra kraftigare uppryckning och skynda till kapellen och bönesalarne.
Flertalet bland de senare är onekligen gladare, bekvämare och så att säga hemtrefligare än de gamla kyrkorna, men dessa ha ock börjat följa med sin tid, därmed erkännande, att andakten icke främjas af köld, mörker, dåliga sittplatser och dylika kvarlefvor från forntiden. De äro därför nu mera tillräckligt uppvärmda, godt upplysta med gas eller elektriskt ljus (Ladugårdslandskyrkan har både gas och elektrisk belysning), om också sittplatserna ej öfver alt äro synnerligt bekväma. I några kyrkor har afgiften för bänkplatser afskaffats.
Men äfven i sitt yttre äro de gamla kyrkorna nu mera hållna i värdigt skick. Några arkitektoniskt vackra kyrkor från äldre tider har Stockholm icke, men ett par tornbyggnader på gamla kyrkor ha under senare år höjt arkitekturen, och nya kyrkbyggnader bidraga nu till stadens prydnad.
Natten mellan söndagen och måndagen, 6 och 7 oktober 1878, utbröt eld i tyska kyrkans torn. Brandkåren alarmerades genast och anlände snart till platsen. Efter någon stunds dröjsmål, orsakadt af att gallerportarne till kyrkogården voro stängde, infördes slangar i torntrappan, som till sin nedre del var af sten, men manskapet kunde icke komma ofvan för denna del af trappan, enär fortsättningen, som var af trä, redan fattat eld. Branden fick således ohäjdadt gripa omkring sig, och det dröjde ej länge förr än tornspiran var omgifven af lågor som med sitt sken belyste en stor del af Stockholm. Klockan half fyra på morgonen började spiran att svigta och ungefär en kvarts timme därefter störtade den med ett väldigt dån öfver kyrkans tak samt de närmaste delarne af kyrkogården och Tyska brinken. Ringklockorna hade redan förut fallit på kyrkans hvalf, där de sedan påträffades till en del nedsmälta. Efter spirans fall fick branden fritt lopp i kyrkans höga takresning, och det såg ganska hotande ut för de omkringliggande husen, hvilka redan voro till större delen utrymda. Att icke en stor del af gamle sta'n då gick upp i rök, är förvånande, men otvifvelaktigt har man dess bevarande att tacka den raska och utmärkt ledda brandkåren. Ett hus på Tyska brinkens norra sida antändes flera gånger, men elden släcktes genast, och de öfriga byggnadernas antändning förekoms genom ymnig pågjutning af vatten. Klockan half sex på morgonen var elden begränsad och hade då inskränkt sig till tornet och kyrkans takresning, hvaremot kyrkans inre, tack vare de gamla takhvalfvens fasthet, icke tagit annan skada än den jämförelsevis obetydliga genom vattnets nedträngande. De tunga messingskronorna hade dock fallit ned och krossats, och orgelverket var skadadt.