Sida 202
Rörande eldens uppkomst har ingenting kunnat utrönas. Kyrkan var brandförsäkrad för 528,000 kr. och den lösa egendomen för 11,000. För den förra erhölls i brandskadeersättning 186,469 och för den senare 1,300 kr.
Grunden till det nedbrunna, rätt vackra tornet, uppgifves vara lagd redan af Johan III, men detta är ganska ovisst. Säkert är däremot, att byggnaden företogs 1613 och fullbordades 1618, då tornet erhöll en höjd af 222 fot. Den som uppgjort plan och utfört byggnaden var mäster Herbert Gilliusson, byggmästare på Stockholms slott, bror till den Gerard Gilliusson som bygde de präktiga tornspirorna på Upsala domkyrka, hvilka förstördes i branden 1702. År 1705 undergick tornet en grundlig reparation, hvarvid de. små torn eller pyramider, som funnos i hörnen, uppfördes och försågos med Karl XII:s namnchiffer. I tornet funnos fem klockor, af hvilka den största vägde nära 28 skeppund. Till tornets märkvärdigheter hörde ett klockspel, det enda i sitt slag i Sverige, förfärdigadt i Amsterdam 1663 af hamburgaren Frantz Hemony och köpt af tyska församlingen för 3,534 riksdaler specie. Därpå spelades första gången den 18 juli 1666. I början spelades hvar dag, men senare, med undantag af större högtidligheter, blott hvar tisdag och fredag kl. ½ 12—12 på dagen.
Efter denna brand började den ganska förmögna församlingen att tänka på tornets återuppförande, och många olika förslag väcktes. Några af dem voro alt annat än konstförståndiga, enär de alldeles icke togo hänsyn till kyrkans arkitektur. En täflan utlystes, och i kyrkan anordnades en utställning af inkomna omkring 150 ritningar, hörande till 31 olika förslag, de fleste af tyske byggkonstnärer. Åtskilliga af dessa ritningar visade ett gotiskt torn, hvilket bland sakförståndige väckte förundran och ovilja, enär ett sådant icke kunde passa i hop med en kyrka från senrenässansens dagar. Bland dem som offentligt gjorde sin insaga mot en så tokig arkitektonisk tillställning var Chr. Eichhorn, som i Ny Illustrerad tidning 1879 skref: »Den resliga tornspiran var af ålder en sådan prydnad för staden och så egendomlig i jämförelse med dennes öfriga moderna eller fula torn» (Klara nya torn fans icke då ännu) »och kupoler, att hvarje försök att vid nybyggandet borttaga eller väsentligen ändra hennes resning säkerligen skulle af stockholmarne ses med ogillande och i själfva verket vore en vandalism både mot byggnaden och hufvudstaden.»
Detta uttalade verkligen hvad hela Stockholm tänkte i den saken, och en så allmänt utbredd åsigt verkade, att om vederbörande hade haft förkärlek för ritningarna i gotisk stil, öfvergafs likväl detta.
Såsom ett önskningsmål hade ock uttalats, att staden skulle låta rifva de tre egendomar vid Vesterlånggatan som sträcka sig upp mot Prestgatan och skymma kyrkans västra sida, i hvilket fall tyska kyrkorådet lär ha varit villigt att taga bort de missprydande grafkoren mellan kyrkogården och Prestgatan hvilka tillkommo 1734 och 1735. Om denna önskan vunnit framgång, hade en liten, väl behöflig öppen plats bildats i denna trångbodda del af den inre staden, och kyrkan