Sida 34
medgaf stockholmaren, »så stor, att jag inte nu hinner redogöra för den, men kom med, kan ni själf få se.»
Herrarne löste hvar sin middagsbiljett för 1.75 och inträdde i stora salongen, hvars prakt slog landtpatronen med häpnad. Han såg sig omkring med vördnad, betraktade det präktiga taket med förtjusning, gjorde sig noga underrättad om hvilka alla gubbarne i bröstbild vore, lyssnade till musiken med hänförelse och höll på att glömma hungern.
Stockholmaren påminde om det egentliga ändamålet för deras ditkomst, och så framträdde brukspatron med djup aktning till det stora smörgåsbordet, där han armbågades med några dussin andra främlingar samt någon enstaka inföding. Han slog sig sedan med stockholmaren ned vid ett prydligt dukadt bord, fäste servietten med andakt under hakan och bjöd genast på en butelj champagne.
Efter kaffet och den ungerska militärkonserten gjorde herrarne några slag i Berzelii park, hvarpå de satte sig i spårvagnen vid Norrmalmstorg och foro till Djurgården. Under det de åkte Strandgatan fram åt, visade stockholmaren på de nya, ståtliga husen vid den gatan.
Då spektaklet å Djurgårdsteatern var slutadt, begåfvo de sig ned till Alkärret och stego om bord på en »nattbåt» som förde dem till den rikt upplysta, af människor öfverfylda Strömparterren, hvarifrån musiken ljöd långt ut åt vattnet samt högt upp på Norrbro och ända bort till Strömsborg, där också stark belysning och sprittande musik förenade sig med den stockholmska försommarnattens eget ljusa behag.
När östgötapatronen och hans följeslagare sedan långsamt vandrade längs Strömgatans breda väg, för sin utsigt en af de skönaste i Europa, ned åt Karl XII:s torg igen, förbi några af samhällets olycksbarn af båda könen, fula skuggor i aftonskimret, och hörde musiken från de två strömförlustelseställena blanda sina toner med ljudet från musiken utanför Berns’ salong och från Blanchs kafé samt när de därefter nalkades det sist nämda och funno belysningen där ännu mera bländande, folkskarorna mycket tätare och lifligheten kanske ännu mera vaken, sporde landtmannen, om Stockholm då aldrig sofver. Själf var han af den långa promenaden så trött, att han strax efter tolf tog för den gången afsked af stockholmslifvet, af hvilket han dock sett endast de allra yttersta sidorna. Han erkände, att det öfverträffat alt hvad han förestält sig samt att det stockholmslif han nu såg på åttiotalet vore något helt annorlunda, något mycket rikare och intressantare än det, med hvilket han gjort bekantskap under det första besöket i hufvudstaden.
*
