Sida 185
högt upp på södra bärgen. Se, detta var stockholmskt! Hvar har man något motstycke?
Vi äro benägna för fester, det har redan antydts och det veta vi alla. Vi förstå också att ställa till sådana. Men en fest så lysande som Vegafesten ha vi väl knapt någonsin förut haft. En sådan belysning kring Stockholms ström har förr icke skådats. Aldrig förr har kungl, slottet erbjudit en så glänsande anblick. Till hela sin omkrets upplyst af marechaller och gaslågor, bar det åt Logårdssidan, den som synes bäst från saltsjön, öfverst en strålande polstjärna, och genom Logården, med dess af gaslågor skimrande vattenkonst, bredde sig ljusfloden alt starkare ned mot strömmen. I denna återspeglades i mångdubbelt antal de otaliga ljusen från den brygga, som man slagit mellan Logårdstrappan och slottet samt på hvilken Nordenskiöld först åter beträdde hemstadens grund. Verkan af denna ljusbyggnad var storartad. Främlingar försäkra, att de knapt någonsin i jordens största samhällen sett något jämförligt med vårt slotts belysning och med triumfbågen vid landstigningstrappan med de åtta höga obeliskerna med namnen på de i Vegafärden deltagande, skimrande i skenet af oräkneliga ljus och slingor af lampor.
Till allmän saknad kunde det mästerverk i pyroteknik, som var uppstäldt vid Södra Blasiiholmshamnen, en storartad dekoration af några och femtio fots höjd och upplyst af omkring 8,000 ljus, genom ett tillfälligt missöde icke afbrännas. Däremot fröjdade folket sig i hög grad åt det elektriska ljuset från telegrafverkets hus och åt den präktiga dekorationen som å taket af Bolinderska palatset framstälde ryktets genius, lagerkrönande Nordenskiölds bild.
Öfver alt funnos smakfulla prydnader, lämpliga för feständamålet och beundrade af folket, som sedan under en stor del af natten drog genom gatorna och fröjdade sig åt den ära nordostpassagens upptäckare beredt fosterlandet. Det var onekligen en hög stämning den aftonen bland stockholmarne och alla tycktes fullt fatta, hvad festen i själfva verket betydde. Vid sådana tillfällen kan man äfven på gatan lära till dess fördel känna stockholmsfolket. Ty värr är det dock icke alltid så värdigt i sin glädje, som det var den 24 april 1880.
Efter det yttre högtidliga mottagandet, då hela folket var med, firades Nordenskiöld sedermera dag ut och dag in i flera veckor med festätande och festdrickande, af stora offentliga sällskap och små enskilda, alltid på äkta stockholmsmanér, enligt hvilket man ej kan vara tillsammans utan att förtära något och i öfverensstämmelse hvarmed en stor man alltid skall hedras med små kottletter och bordeaux, hjärpe och champagne, kaffe, munk och bålar.
***
