Sida 237
Sedan 1881 handhafves seminariet af ett sällskap, kalladt »Föreningen Betelseminariet». Styrelsens ordförande och skolans föreståndare äro K. O. Broady och A. Drake. Elevernas antal uppgick vårterminen 1888 till tretioen. Från läroanstaltens början ha 189 predikanter där utbildats. Kursen är dels tre, dels fyra år, och antagningsåldern 18 år.
***
Vid Kungsträdgårdsgatan resa sig åtskilliga stora, präktiga hus. Det nyaste af dem tillhör Evangeliska brödraförsamlingen, Stockholms allra minsta församling, fridsam och välvillig, verkande i det tysta, men oaktadt de mycket fåtaliga medlemmarne ingalunda utan sin betydelse i nya Stockholms religiösa lif samt med en ganska intressant historia.
Vanligtvis hålles gudstjänsten på söndagsaftnarne kl. 6, och har så hållits ganska länge. Lokalen är en sal i en byggnad på gården till ofvan nämda hus, n:o 12 Kungsträdgårdsgatan, på samma plats där Erik Tollstadius på 1720-talet samlade omkring sig i enskildt samkväm en del af de »väckta», som brukade höra hans predikningar i Skeppsholmskyrkan. Tollstadius bodde i en träbyggnad på gården hvilken egdes af bergsrådet E. F. Hjärne, som jämte sin hustru Christina Charlotta Rudbeck tillhörde de väckta.
I n. v. Brödraförsamlingens i Stockholm diarium läses följande, återgifvet af pastor Aastrup i hans föredrag vid brödrasalens hundraårsjubileum den 1 nov. 1883: »Det rörde sig (på 1720-talet) ett lif i kyrkan, himmelrikets surdeg började jäsa, många själar väcktes ur syndasömnen, hvilka, fulla af trängtan efter tröst och ro för hjärtat samt icke tillfredsstälda med öfningarna af ett blott mekaniskt kyrkoväsende, dels mera enskildt, dels i större eller mindre sällskap sammanslöto sig ... De voro till största delen redliga själar, men de flesta togo miste om den enfaldiga evangeliska vägen, särdeles som de prester, till hvilka de hade sitt förtroende, mestadels voro af lagisk riktning efter då varande hallensiska (pietistiska) tänkesättet.»
Det var ingalunda i öfverensstämmelse med denna riktning, utan just för att motverka den som herrnhutismen jnträngde i Stockholm. Om pietismen utmärkte ett framsteg framför den döda ortodoxien, var brödraförsamlingen åter ett framsteg framför pietismen. Sedan, på inbjudning af en svensk ädling som besökt Herrnhut, några bröder gjort kortare besök i Sverige, gafs dock den egentliga anledningen till herrnhutismens införande här af en prestman i Stockholm, Odelius, »hofpredikant» hos presidenten Strömfelt och predikant i enkhuskyrkan. Han hade på en resa till Lifland 1739 lärt känna flere af de evangeliske bröderne och fick här understöd af pastorerne Hellman och Holmberg, hvilken senare utgaf första upplagan af »Zions sånger».
Medan således evangelium om den fria nåden i Kristus började utbreda sig här, skickade brödraförsamlingen i Herrnhut en deputation till ärkebiskop Steuchius, hvilken tog vänligt mot den, och sedan deputationen kommit till baka, hitsändes två svenskar, Becklind och Werwing, hvilka ytterligare stadgade herrnhutismen här. Detta var i medlet af 1740-talet. Sedan följde några år af