Sida 353
snedt ögonkast på bränvinsflaskan. Nordamerikanen går helt obesväradt fram vid sidan af sin konsul, öfverste Elfving, och det kan hända, att sjelfva Förenta staternas sändebud är fullkomligt hemmastadt i våra förhållanden, såsom händelsen var med hr Thomas, hvilken obehindradt talade vårt språk. Han försummade aldrig någon sammankomst i Idun, och hr Rufus Magee, hans efterträdare, visar också berömvärda bemödanden att varda en »sann idunesare».
Måltiden fortskrider under glada samtal, och det kan hända, att man någon gång öfverraskas af en ovanligare stek än den som merendels framsattes, såsom då prof. Nordenskiöld för åtskilliga år sedan lät oss smaka på ett kött, som legat i fyrtio år på någon ishafsstation och befans vara en riktig läckerhet.
Man återvänder till sällskapsrummen, och nu börjas »nachspielet», såsom det med artig eftergift för germanskt språkbruk kallas hos den nordiska ungdomsgudinnan.
Man går icke kring ett stort bord och sörplar ur hvarandras glas, en afskyvärd osed på svenska sexor, utan man sitter kring många små bord i förtrolig vänkrets och dricker ur sitt eget glas, men har sinne för hvad som tilldrager sig i allmänhet. Drycken är efter tycke och smak. Full frihet herskar, och det händer, att vattenglaset klingar med punschglaset, kanske med ölmuggen.
Nu äskas ljud. Hr Wieselgren talar i fullkomligt obunden stil, hjärtligt och roande, han föreslår en skål för dem som under aftonen hufvudsakligast bidragit till sällskapets nöje och nytta, såsom den medlem hvilken hållit föredraget samt den eller de som bidragit till konstutställningen, och skålen drickes under jubel och bifallsskratt.
Den outtröttlige ledaren finner alltid tillfälle att föreslå nya skålar, och alla drickas de af alla, svenska statsråd och norska statsråd, hvilka sällan saknas, konstnärer, unga och gamla, skriftställare af olika åldrar och skolor, vetenskapsmän och storslöjdidkare.
Så har Stockholms Idun nu lefvat och verkat i mer än ett fjärdedels århundrade. Det var den 22 november 1862 som sällskapet stiftades af Harald Wieselgren, Adolf Nordenskiöld, Axel Key, Ivar Hallström, Edvard Berg och Janne Höckert. Sedan dess har, en gång i månaden, med undantag af årets två sommarmånader, intelligensens män från skilda läger samlats under ungdomsgudinnans hägn för att utbyta idéer och hos sig och andra främja den friskhet och spänstighet i sinnet som gifva kraft till fortsatta sträfvanden. Friskheten och spänstigheten framkallas och bevaras i synnerhet af den från hvarje slags pedanteri frigjorda stämningen och af den fullständiga jämlikhet som råder mellan höge och låge, statsämbetsmannen och konstnären eller skriftställaren.
***
