Nya Stockholm

skönliteratur, äfven arabisk, såsom »Tusen och en natt» m. m., kinesisk och japansk, den sistnämnda i 1,050 nummer, hemförd af Nordenskiöld.

Här, liksom på svenska afdelningen, har man stält teologien högst och ordnat den på öfversta botten, der man ock finner kyrkohistoria, filosofi, naturvetenskap och matematik, medicin, krigsvetenskap samt till och med »sport», förutom tidskrifter, en storartad samling, af hvilka några ock finnas på gallerierna i läsesalen samt de nyaste uppstälda till fritt begagnande i själfva denna sal.

Vi tränga, med vederbörligt tillstånd naturligtvis, in i bibliotekarien Wieselgrens arbetsrum i öfra våningen; personen är känd inom och utom biblioteksverlden. Harald Wieselgren ingick i k. bibliotekets tjänst redan då han ännu icke var mer än 19 år gammal, och det är trettio år sedan han där befordrades till andra amanuens. Tre år därefter vardt han förste amanuens, hvilken tjänst han innehade i sexton år; och sedan 1877 är han bibliotekarie. Det är de yttre dragen af hans verksamhet i biblioteket, men skulle denna skildras som sig bör, fick skildraren ett styft arbete, ty den verksamheten är på det närmaste förenad med bibliotekets utveckling under de två senare årtiondena eller ännu längre.

Nu kommer bibliotekarien mot oss, fryntlig och välvillig, och håller genast ett föredrag på stående fot om handskriftsamlingen, för hvilken han är föreståndare och som, såsom förut nämts, är förvarad dels i förevisningssalen, dels i d:r Wieselgrens arbetsrum i öfra våningen. Under det han håller sitt föredrag, lägger han ock för oss en hel mängd rara handskrifter, öppnar skåp och låter oss skåda in i de hemligaste gömslen samt inviger oss, så godt för den profana fattningsgåfvan sig göra låter, i dessa gömslens och dessa gamla skrifters höga betydelse, från och med den gamla, af torfrök svärtade isländska Homilieboken från elfvahundratalet till och med den tre hundra år yngre Arvid Trolles lagbok, der Erik Trolle, Arvids son och ärkebiskop Gustafs fader, gjort några egenhändiga anteckningar om att fördrifva råttor, och kan man äfven få se den ännu yngre Olaus Petri »tänkiebok», hvilken icke, såsom det uppgifvits, innehåller några »memoarer» af vår reformator, utan helt enkelt är Stockholms rådhusrätts protokoll under de år Olaus Petri var magistratssekreterare och då, åtminstone under 1524, Peder Hård var fogde, Larens Larensson och Ivar Ivarsson voro borgmästare samt stadskamrern hette Anders Bottenkar, och stadsnotarien, »scrifferen», nöjde sig med namnet Nils.

I sådana gamla handskrifter skulle äfven lekmannen under den lärde bibliotekariens handledning kunna studera hela vår gamla literatur och dermed en god del af vår odlings utveckling ända till 1500-talets