Sida 41
Kumlien, hörde dock till undantagen. Det var i synnerhet offentliga byggnader som egde förmånen att till arkitekter få verkliga konstnärer. Stockholm var för öfrigt icke nog rikt för att bestå sig med en arkitektur af första ordningen, och om förmågan verkligen fans hos några byggherrar, saknades ofta viljan att på ett konstverk utgifva penningar, som kanske i stället plottrades bort på mindre värdiga föremål. Den som under förra hälften af åttiotalet lät bygga i Stockholm tänkte vanligtvis icke därpå, att byggnadsritningen måste vara ett konstverk som ej kan gäldas med en spottstyfver och att byggnadsmaterialet borde vara af bästa slag.
Gustaf Dahl.
***
Först från medlet af åttiotalet har Stockholm börjat få en bättre arkitektur. Ju mera byggnadsverksamheten inskränkts, dess bättre hus har man bygt. Antalet af bostadslägenheter hade så tillväxt, att efterfrågan icke blott tillfredsstäldes, utan öfverträffades af tillgången. Nu var det icke hyresgästeme som sprungo efter husegarne, utan de senare som hade mycket besvär att fånga de förra. De »dåliga tiderna» hade sin inverkan på spekulationen i hus och uträttade åt minstone det goda, att hr Smålandsson icke längre kunde föreskrifva lagar för den bostadsbehöfvande allmänheten och ej häller vågade bygga så samvetslöst som förut, i fall han vågade bygga als.
Hjalmar Kumlien.
De fula och dåligt bygda husen stå ännu kvar, och ännu bygges nog ett och annat, för hvilket man måste skämmas, men sedan ingången af årtiondets senare hälft yttrar sig dock en helt annan anda i de stockholmska byggnadsföretagen. Nu resa sig icke få hus som bära konstens prägel och intyga att allvar och samvetsgrann omsorg, konstnärlig smak och skicklighet ha varit medverkande.
En stad af palats ha vi icke, men det är full anledning att antaga, det vi ändtligen kommit på rätta vägen för utvecklingen af en god byggnadskonst.